All hope is gone...

Nu börjar ångesten lätta något och lite klarare och redigare tankar börjar åter formas i mitt huvud.
 
Men åh, så dåligt jag mådde förut idag! Jag har inte nämnt det annat än i träningsbloggen, men sedan nyår har jag haft ett knä som strulat. Har haft en diffus smärta under knäskålen som jag märkt av när jag försökt träna benen, suttit på huk och gått i trappor. När jag stått och gått har jag inte känt någonting, varpå jag antog att det inte var något fara och satte igång med stabiliseringsträning. Knät blev bättre, och till slut var jag i princip symtomfri. Då jag trodde att problemet var någorlunda löst så vågade jag mig på att träna tyngre igen, och det gick ju så bra! Fram tills i början på veckan då jag helt plötsligt vaknade en morgon med samma smärta i knät som tidigare. Det var då det började gå upp för mig att dethär inte verkar vilja gå över så enkelt...
 
Igår försökte jag att bara träna baksidan av benen utan att belasta knät, vilket gick riktigt bra. Fick även lite massage av frugan efteråt och det kändes fortfarande bra. Idag när jag vaknade var dock smärtan närvarande även när jag vilade, och kändes märkbart av när jag gick. Därför bestämde jag mig för att gå ner till en privatläkarklinik, där de har knäspecialister, och boka en tid. 3 veckor skulle jag få lov att vänta - sen släpper sjuksköterskan i receptionen dödsdomen: "Du får inte göra något som belastar knät under tiden, du får bara träna överkroppen om du ska styrketräna". På frågan om jag åtminstone fick cykla eller jogga var svaret även där nej.
 
Behöver jag meddela att jag gick storgråtandes ut från kliniken? Fy så ledsen jag blev! Det är nog inte lätt för någon som inte brinner så hårt för något att förstå, men det kändes som om alla mina drömmar och mål gick i kras. Jag kommer inte att vara i någon fin form i sommar (även om det är det mest oväsentliga i sammanhanget så svider det någonstans ändå efter allt arbete man lagt ner), det blir inte heller något tävlande i år och det blir då alltså även inget gladiatorerna! Fy tusan! Jag antar att det var min tur att få ha lite oflyt nu helt enkelt!
 
Det tog flera samtal med frugan och ett peppande planeringssamtal med Jejje, som hade mängder av ideér på alternativ träning, innan jag kände mig människa nog att gå tillbaka till skolan igen. Trots det så är det fortfarande ett stort tomrum som breder ut sig inom mig. Mycket utav det är rädsla. Visst, jag skulle kunna vila benen helt i tre veckor OM jag visste att det bara skulle bli tre veckor, och inte mer efter det. Men då jag inte vet vad det är för fel på knät så vet jag ju inte heller vad domen blir efter läkarbesöket. Tänk om det blir operation? Tänk om det blir flera månader med enbart lätt rehabträning? ALLT jag jobbat så hårt för kommer ju bara vara ett minne blott då. Och hur ska jag kunna instruera när jag inte kan knäböja? Hur ska jag kunna jobba på sjukhuset om jag inte får belasta mitt knä? Usch, det ligger så många frågetecken i mig och gror...
 
Dethär var absolut ett bakslag av värsta sort!!!

Här kan du lämna dina avtryck!

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0