Status

Ja, snart ha en vecka passerat, och det går faktiskt stadigt framåt. 
 
De första dagarna efteråt kände jag mig alldeles överkörd. Jag var yr i bollen och riktigt stel i rygggen, och behövde hjälp med allt från påklädning till matlagning och allt runtikring. Jag sov undefär 80% av dagarna och var alldeles tom i bollen. Igår kom dock vändningen, och den var välkommen! Efter att inte gjort annat än sovit innan så var jag för första gången irktigt pigg och redo att ta tag i mig själv! Var riktigt envis med att hålla mig på benen ochi rörelse för att ryggen skulle bli bättre, och kände mig vid slutet av dagen riktigt kry (förutom smärtan då, men den får jag dras med ett tag helt enkelt). På kvällskvisten tog jag en lång promenad i solskenet, och det gjorde gott för både kropp och själ! Ryggen smärtade stundtals och jag fick ta ner tempot, men idag känns den bättre varpå jag tror det gjorde den gott att jag kom ut lite.
 
Idag ska jag gå till jobbet är tanken. Lugna nu, jag ska varken lyfta eller arbeta speciellt hårt. I och med att jag går intro så har chefen och jag kommit överens om att jag gör det jag orkar och vilar däremellan. Så att jag slipper gå hemma och känna att jag missar hela min intro-tid. Det tycker jag låter som en bra plan, och gör att jag känner mig trygg med att komma in och arbeta, eftersom det får bli lite på mina egna villlkor och efter min kapacitet! 
 
 

Jävla skit - världens längsta historia

Ja ni, återigen åkte jag uppspelt iväg på roadtrip i tron om att jag skulle vara nybliven hästägare vid slutet av dagen. Även denna gång fick jag åka därifrån besviken - i en ambulans. 
 
Jag vet ju själv hur nyfiken jag blir när det händer något, så jag ska väl försöka förklara så gott jag minns det hur det hela gick till (plus att jag tror att det hjälper mig lite att få plcoka ihop skiten i detalj då jag kännermig helt dum i huvudet för stunden). I sällskap av Magnus och Jacob styrde bilen ner mot kalmartrakterna där jag skulle provrida en jättevacker tinker-kille. Jag visste att förra ryttaren hade åkt av, men enligt henne var det för att han blivit skrämd av något i skogen och det hela hade varit mycket olyckligt varpå hon nu inte kunde rida. Jag tänkte som så att alla hästar kan bli skrämda och olyckor händer så lätt, varpå jag tänkte att denhär hästen kunde man kanske kunde få fason på ändå. 
 
När jag väl träffar honom är han hur lugn och fin som helst! Supersnäll i hanteringen, blev inte skrämd av något när jag gjorde honom iordning. Han var lite tittig när jag tog ut honom, men verkade fortfarande vara väldigt lugnt. Enda platsen vi kunde hålla till på var en stor öppen gräsyta i en av hagarna, där longerade jag honom en sund först för att se hur han rörde sig samt tömma ut lite energi ur honom innan jag skulle rida. Efter ett tag ville han inte springa mer, och jag bestämde mig för att sitta upp. Även i skritten var han jättesnäll. Han lyssnade på rösten bra och stannade direkt när jag tog lätt i tyglarna. Mad andra ord kändes det som om jag hade ganska bra kontroll och skulle kunna parera eventuella dumheter från hans sida.
 
 
 
Sen sket det sig totalt. Jag skulle byta till trav, och jag bara känner hur hela hästen sprätter till och sedan sätter iväg i full paniksken tvärs över hagen - rakt in mot sten- och stubbeklädd mark. Det gick inte med några medel att få stopp på honom och jag hann spela upp tusen hemska scenarion i huvudet innan ett av dom slog in - han gjorde en tvärsväng åt höger, sadeln åker och jag kan inte göra något för att hålla mig kvar. Hur jag landar har ju jag själv såklart ingen aning om, men jag minns att ryggen tog i först och att sedan bakhuvudet small i backen. Enligt grabbarna så hade jag gjort en studs från marken och sedan slagit i en gång till. Jag var dock snabb upp på knäna, med adrenalinet pumpandes i kroppen. Det jag kände av för stunden var att det flimrade för ögonen och att ryggen smärtade, men jag var så fokuserad på att lösa vadfan det var som gick fel att jag inte riktigt tyckte mig ha tid att känna efter. Förbjuden av Mange att köpa dendär hästen satten jag mig i bilen och vi började åka. Då small smärtan till ordentligt. I både ryggen och magen bultade det något fruktansvärt och jag mådde illa.
 
Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset, men hade inte den blekaste aningen om vart vi var eller vart närmaste sjukhus låg. Min panik stegrades och så även smärtan med den. Mange stannade på en liten landsväg och knackade på något hus där vi fick adressen och kunde ringa ambulans, som var där på två röda. 2 st bilar tror jag att det var, de var i alla fall 4 st ambulanssköterskor som med Mange och Jacobs hjälp meckade ut mig ur bilen på immobiliseringsbår. Sen for vi iväg mot närmsta sjukhus som låg i Västervik, vilket tog över en timme trots att de tydligen körde fort. Fick morfin i ambulansen för smärtorna, vilket gjorde att illamåendet sköljde över mig och de fick stanna för att vända på mig så att jag skulle kunna kräkas! Vilken jävla panik att ligga fastspänd med nackkrage och känna magsäcken vända sig och inte själv kunna röra på sig!
 
Väl framme på akuten var det stans pådrag. Blev uppmött av ett team läkare och sjuksköterskor som klippte av mig alla kläder och undersökte min ryggrad och nacke (och ett finger i arslet minns jag att de minsann också fick med...). Nacken blev friad då jag inte hade några smärtor där alls, så jag slapp kragen. Dock grät jag som ett barn minsta lilla knyck det blev vid ländryggen när de stockvände mig. Jag var livrädd då jag inte kunde röra mina ben, och ännu värre blev det när jag skulle få pissa i någon flaska och inte kunde komma igång. Kände inte heller att jag kissade när det väl började rinna. De tog traumaprover och jag fick sedan åka direkt upp på en Dt-röntgen av hela överkroppen. Mindes att jag en tidigare gång mått skit och haft svårt att andas när jag fick kontrast, så ena sköterskan var urgullig och tog på sig skyddsväst och stod kvar vid mitt huvud när jag fick kontrasten och röntgades. 
 
Som tur var så såg röntgen jättebra ut, och jag kunde få komma loss i från traumabritsen jag låg fastspänd på. Vilken jävla lättnad. Dock hade jag inte insett exakt hur ont jag hade i min rygg, och när jag skulle få resa mig upp och få på mig kläder gick det inte alls självmant. Grinande som ett litet barn fick jag hjälp upp och att klä på mig, och fick även hjälp tillbaka upp på britsen då jag inte kunde lyfta upp benen utan att skrika. Det kändes så jäkla löjligt. 
 
Blev inlagd på deras akutvårdsavdelning och direkt när jag kom upp dit stormade min morbror och kusin in på salen och var med mig tills besökstiden var slut. De bor ju som tur var i stan, och min panikslagna mamma hade ringt dem varpå de hade sprungit upp till sjukhuset. Det kändes väldigt skönt, då Mange var tvungen att köra hem Jacob till norrköping eftersom han skulle jobba på tisdagen. Natten var helt jävla hemsk. Jag hade ont som fan och kunde inte röra mig i sängen utan att det blixtrade i ryggen och all smärtlindring jag fick kändes otillräcklig, jag mådde illa och kräktes, hade feber och såg läskiga saker så fort jag stängde ögonen (måste ha varit av morfinet). När jag väl lyckades somna blev jag gång på gång väckt av min rumsgranne som var allt annat än tystlåten. 
 
Det var med andra ord en lättnad när natten var över! Jag fick dock trycka i mig frukosten pga illamåendet, men tyckte mig ändå må lite bättre. Var helt säker på att jag skulle få åka hem (med facit i hand vet jag inte varför jag trodde det. Jag själv skulle aldrig skicka hem en patient som varit i det skicket jag var under natten) eftersom röntgen uteslutit allt farligt. Troligtvis var det min svullnad i ländryggen (Ser skitknasigt ut, plus att jag är blå på röven) som gjorde att jag inte kunde kissa/hade känsel eller röra mina ben till en början. Läkarna var dock på helt andra tankar gällande hemgång i och med att jag inte kunde gå själv samt hade feber och påverkan på mina pankreas-prover. Jag fick in ett gåbord och fick gångträna under dagen tillsammans med morbrors hjälp. Måste återigen nämna hur jävla glad jag är över att han och Felicia fanns där! Det hjälpte något otroligt. Efter lunch dök även syster Emma och Magnus upp och gjorde mig lite gladare!
 
Jag var envis som en åsna med att gå upp och gå under dagen, trots att illamåendet blev värre och huvudet dunkade, och tjatade sönder öronen på sjuksköterskorna om att jag ville gå hem. Så efter att proverna sett bättre ut på dagen, och jag intygat att jag hade Magnus hemma som tar hand om mig så jag kommer ur sängen, fick jag bli utskriven efter middagen - vilken lycka! Jag är ju sån som hellre ligger och mår dåligt hemma, så jag ville absolut inte stanna längre än nödvändigt. Jag vet ju vad jag ska vara uppmärksam på och kan ju söka igen om jag tycker mig bli sämre hemma. 
 
Bilresan hem var ju ingen fröjd direkt. Dels gjorde det ont som fan att sitta så länge, sen kom ångesten över hur illa det faktiskt kunde ha gått, och till sist gick mina febernedsättande ur kroppen så jag kände mig febrig igen. Men åh så skönt det var att komma hem, även om allt kändes så konstigt för en stund.
 
Har faktiskt sovit som en stock inatt, och tycker att det går lite lättare att gå idag. Dock är det fortfarande en ren jävla pina att ta sig i och ur sängen och jag kan inte ens klä på mig själv. Huvudet snurrar och värker och illamåendet sitter kvar, men vad är det jämfört med vad jag kunde råkat ut för i dendär situationen? Enligt Mange landade jag jättenära en stor sten/stubbe-kombination, och hade jag hamnat på den hade jag nog inte haft samma tur. 
 
Med facit i hand förstår jag såklart att alla tycker att jag är helt dum i huvudet som satte mig på den hästen - inklusive jag själv (det är lätt att vara efterklok). Men den informationen jag fick av ägaren innan fallet var inte samma som det som kom fram efteråt. Han hade ju faktiskt skenat på samma vis med henne, vilket i mina ögon talar för att det är något som inte stämmer - troligtvis har han säkert ont eller har något annat i bagaget som inte stämmer. Hade jag vetat det hade jag aldrig ens åkt ner. Det är stor skillnad på ett litet bocksprång (som hon först sa att det var) och full sken. Det sista är något jag aldrig medvetet skulle utsätta mig för. Jag var lite osäker, men ville inte köpa en häst för ridning som jag inte hade vågat sätta mig på. Nu är det i alla fall gjort, och jag kommer att vara mycket mer försiktig nästa gång jag ska provrida - om jag ens vågar mig på det igen. Vet inte om jag är sugen på att köpa häst alls längre, och vet inte heller om jag ens kommer våga mig upp i sadeln som det känns nu. Det finns så många "tänk om" som snurrar i mitt huvud. Jag har trillat av förut, det är svårt att undvika helt när man håller på med hästar, men det har aldrig blivit såhär illa. 
 
Nu är det bara att hoppas på att jag blir kvitt smärtan fort så att jag kan få komma tilbaka till vardagen igen. Och JOBBA! Det känns verkligen skit att få skjukskrivning i nästan tre veckor mitt under intron. Jag har ju bara jobbat 6 pass! Förhoppningsvis känns det bättre efter att jag fått prata med mina chefer, och vad jag hoppas på är ju att kunna börja jobba innan dess! 

Bra val!

Åh vad glad jag är att jag gått på min magkänsla (och mina underbaraste nära och käras peppning såklart!)

Snart har första veckan på akuten seglat förbi, och jag tror verkligen att detta kommer att passa mig mycket bättre! Hur ofta längtar man efter att komma tillbaka till jobbet liksom? ;) nåväl, det är väl nyhetens behag som med allt annat, men jag tror nog att jag kommer att trivas bra även när det lagt sig! Förutom det är jag jävligt nöjd med schemat de lagt åt mig. Hade önskat mig lite skiftliknande tider, och det hade jag fått igenom nästan hela sommaren. Åker dock på nattperiod över midsommar, så jag lär väl få lära mig en hel del om att handskas med fylla då helt enkelt ;)

Gott och gott så är jag jävligt nöjd att jag vågade ta steget och byta jobb! Det känns som rätt val!!!

RSS 2.0