Några månader senare

Både sommar och höst har hunnit passera sedan jag senast satte mig här för att skriva några rader, och man kan säga att mitt välmående sakta försvann tillsammans med solen och värmen! 
 
Jag har inte varit överdrivet öppen gällande hur jag mått då jag inte orkat tänka på mycket annat än just det på sistone, samtidigt som jag skämts lite för min situation och hur jag tillät mig själv att hamna här. September var en tuff månad. Jag hade jobbat som en tok under sommaren med svängande tider som innebar att både mat, träning, sömn och mitt sociala liv hamnat helt på efterkälken och gjort mig alldeles hyperstressad över min situation. Till det kom utbildningar som gjorde att jag utöver jobb fick offra resterande del av min fritid för att hårdplugga inför dessa. Den sista delen på denna stressiga period var Trauma-utbildningen, vilket var ett både intensivt och nervöst moment med både praktisk och skriftlig examination som avslutning. Jag blev godkänd och kände mig både glad och lättad - nu var äntligen sista pusselbiten på plats och jag kunde kalla mig larmsköterska, och därmed även kliva på min efterlängtade natttjänst en månad senare. Så långt hann jag dock inte.
 
Dagen efter examineringen var en lördag som spenderades tillsammans med mina bästa vänner på stan. Plötsligt small det till i huvudet, hela omvärlden började gunga och jag slutade kallsvettig och likblek på golvet inne på en toalett där jag skamsen ringde mitt jobb och frågade om jag fick komma in (!) för att få ta ett blodtryck då jag inte kunde resa mig från golvet. Blev väl omhändertagen av mina fina kollegor och fick konstaterat att allting såg bra ut. Jag själv antog att jag bara fått ett blodtrycksfall och åkte hem för att fortsätta med vardagen. Söndagen bjöd på dop och jag hade mått skapligt under morgonen. Väl där small det till i huvudet 3 gånger och jag höll på att få total panik, vilket gjorde att vi fick lämna dopfikat tidigt. 
 
På måndagen fick jag efter ett besök på vårdcentralen återigen besöka mitt jobb, vilket jag såklart även då fann otroligt genant. Jag blev inlagd på hjärtavdelningen för utredningar av yrseln, som fortfarande kom i attacker med perioder emellan där jag mådde som vanligt. Allting som rörde hjärtat såg bra ut, DT av huvudet visade inget och jag hade inte heller borrelia. Efter några dagar fick jag komma hemåt och mådde riktigt bra på kvällen då jag blivit utskriven. Dagen efter var jag själv hemma, och insåg helt plötsligt att det gjorde mig livrädd! Om något skulle hända med mig fanns ingen där som kunde se mig! Jag var helt plötsligt alldeles orkeslös och ville bara sova, och yrseln som förut kommit i attacker var numera konstant och gjorde mig i princip sängliggande. 
 
Senare samma vecka blev jag inlagd igen. Denna gång pga buksmärtor. Det blev många turer in och ut under två veckor fram tills de äntligen hittade problemet - jag hade en cysta i magen som växte. Till slut brast ett kärl i cystan så att den blev blodfylld, varpå cystan sprack och blödde ut i buken. Som tur var tog kroppen hand om detta själv och jag slapp operation. Fick efter observation komma hemåt igen, vilket denna gång var på riktigt osäkra ben. Helt plötsligt hade jag blivit rädd för att vara hemma där ingen hade mig under uppsyn. 
 
De två veckorna som följde var hemska. Jag drabbades av svår panikångest som kom sköljande över mig som en våg. Attackerna blev så pass intensiva att jag till slut trodde att jag var på väg att tappa förståndet helt och hållet och kände mig helt avskärmad från verkligheten. Jag har haft ångestattacker förut, men då har jag kunnat koppla dem till något. Nu kom det bara som en smäll och jag kunde inte mota bort dem. Jag trodde vid ett flertal tillfällen att jag höll på att kvävas och kunde inte lugna mig utan Jespers och mammas hjälp. Under dessa två veckor vågade jag knappt lämna huset och var i stort sett sängliggandes konstant och pendlade mellan att sova och ligga och glo upp i taket. Mamma kom förbi några gånger och drog upp mig ur soffan för att gå promenader med Acke, men då yrseln skrämde mig så vågade jag inte göra mycket annat. Det krävdes en lång stunds uppladdning med att sitta i bilen och ladda för att ens våga gå in på ica och handla. 
 
Min läkare var helt övertygad om att detta var en akut stressreaktion och tyckte inte att det var konstigt alls att jag reagerat som jag gjort, men jag kunde verkligen inte acceptera att det var stress som orsakat detta. Jag kände mig ju döende! Jag orkade ju inte vara uppe ur soffan mer än att gå från punkt a till b innan jag behövde lägga mig och sova igen. Jag var svag i kroppen och skakig, och kunde inte ens komma ihåg vad jag gjorde för 5 minuter sedan. 
 
Det tog mig ganska lång tid att sakta men säkert inse att det inte var något fel på min kropp, mer än det stressen orsakat. Ju mer jag började acceptera det och då utmana yrseln så började jag att må bättre och bättre. Det har gått väldigt långsamt framåt och det har varit några rejäla bakslag på vägen. Jag har behövt träna mig på att göra allt igen, från att gå ut själv till att vistas bland människor, men nu börjar jag faktiskt känna mig som en människa igen - även om jag har långt kvar tills jag känner mig som gamla Linda igen. Det har varit ett mixtrande och inställande av mediciner som både hjälpt och skälpt, jag har gått regelbundet till både sjukgymnast, kiropraktor och KBT-terapeut och jag tror alla dessa delarna har haft sin del i att det gått framåt. 
 
Att komma tillbaka till jobbet var en stor hjälp för mitt mående. Eller, inte till en början. Först var det väldigt ångestladdat då vi inte alls hade någon plan för mig, utan jag fick hoppa direkt in på 100% på en måndagsnatt på nya akutmottagningen där jag aldrig satt foten tidigare. Det blev pannkaka av det hela och jag sov i stort sett konstant i 2 dagar efteråt och mådde riktigt dåligt igen. Min chef försökte styra om så jag fick komma in på dagtid istället under resten av veckan, men på fredagen sa det stopp och jag fick gå hem igen och vila upp mig en vecka. Efter att ha lagt upp en bra plan med läkaren och chefen kunde jag sedan börja jobba 50%, och då gå halva pass. Så har arbetet sett ut sedan dess och det fungerar faktiskt riktigt bra! Jag har jättekul på jobbet och känner verkligen att jag är på väg tillbaka! Det svåraste nu är att inte bli lockad till att bara köra på igen när man börjar känna sig piggare. Jag har fått bromsa mig själv flera gånger då jag gärna tenderar att börja planera upp mig alldeles för mycket.
 
Läget just nu är ganska skapligt. Jag kan bli yr lite då och då, men inte alls på samma vis som förut. Orken börjar sakta men säkert komma tillbaka, även om vissa dagar inte blir mer än att jag jobbar mina timmar och sen måste lägga mig och sova så fort jag kommer hem. Jag har accepterat att det kommer att ta tid och inser att jag aldrig kommer kunna att gå tillbaka till det livet jag levde innan. Men varför skulle jag vilja det? När jag ser i backspegeln så förstår jag verkligen inte varför jag inte drog i handbromsen tidigare. Jag hade ju alla tecken på att det höll på att gå åt skogen mitt framför näsan på mig, men valde ändå att köra på ända in i kaklet! Jag pressade mig själv till att träna trots att jag var alldeles slutkörd och knappt orkade prestera på gymmet och bara blev illamående, jag blev aldrig pigg hur mycket jag än sov, jag hann inte sköta maten och jag hade så mycket ångest över att inte hinna med allt jag ville att jag blev alldeles vansinnig. Jag var så instabil i humöret att jag inte ens kände igen mig själv längre. Någonstans där borde jag ha insett att det började gå för långt, men det är lätt att vara efterklok och jag har fått lära mig en ordentlig läxa nu!
 
Jag har lärt mig att prioritera om. Att se vad som VERKLIGEN är viktigt för just MIG. Vilka vänner som är värda att lägga energi på och vilka som bara slukar den, vad för aktiviteter som faktiskt får mig att må bra och vad jag gör bara för att jag känner mig manad till det. Främst har jag fått lära mig (med mycket hjälp av vänner & familj) att säga NEJ - både till andra men även till mig själv. Något jag gjort alldeles för sällan tidigare. 
Istället för att försöka pussla ihop tid med alla världens människor har jag valt att prioritera mina nära vänner, istället för att stressa upp mig över när och vad jag ska äta har jag helt enkelt bestämt mig för att bara äta det jag känner för (det låter väl som vanligt folkvett för många, men hela mitt liv och matintag kretsade kring träningen och prestation innan) och istället för att spendera 6 dagar i veckan på gymmet ger jag mer tid åt min sambo, familj, vänner och hästarna - som faktiskt varit de bitarna som dragit mig upp ifrån vad som kändes som botten. Just hästarna har varit en riktig räddning för mig, och jag är så tacksam för dem! Min terapeut tvingade (bokstavligt talat) ut mig till stallet, då jag först inte vågade ge mig bort dit. När jag väl vågat mig dit och fått träna på att vara närvarande med dessa fantastiska djur så insåg jag att DETHÄR är det jag ska prioritera - för det är ju det jag alltid älskat och mått bra av. Till en början var stallet det enda stället där jag kände mig klar i huvudet, men nu har jag kunnat ta med mig den närvaron när jag gör andra saker. 
 
Jag behöver skriva dethär. Det slog mig igår. Jag har vid flera tillfällen gått och tänkt att jag borde ta och skärpa mig och börja jobba och leva som vanligt, och har då fått påminna mig om att jag inte väljer att vara på dethär viset. Det är inte jag som är lat och bekväm, det är min kropp som sagt ifrån - och nu måste jag ge den tid att återhämta sig. Det har tagit lång tid att bryta ner den, så det är inte så konstigt att det tar långt tid att bygga upp den igen. Jag blir ofta nedslagen och tappar hoppet. Till en början hade jag inte ens något framtidshopp alls. Nu kan jag se ljust framåt, men får ofta dippar då det känns omöjligt. DÅ, när dessa dippar kommer, kan jag läsa detta och se tillbaka på hur jäkla långt jag har kommit sedan dendär dagen för tre månader sedan. Då kan jag minnas hur jäkla dåligt jag mådde de första veckorna och inse hur himla mycket bättre tillvaron är nu. Därför behövs denna långa uppsats.
 
Det finns dock inget ont som inte för lite gott med sig! Jag har verkligen insett vilka fina vänner, familjemedlemmar och sambo (inklusive svärfamilj) jag har! Alla dessa människor har varit så fantastiska under denna period och stöttat och hjälpt mig på alla sätt de kunnat. Utan dessa människor hade jag garanterat legat kvar i soffan just nu och varit yr i huvudet och sovit omvartannat. Men som tur är så har det gått raskt framåt - och så ska det fortsätta!

Här kan du lämna dina avtryck!

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0