Keep making trouble 'till you find what you love

I torsdags fick jag ett besked som slog ner som en blixt från klarblå himmel.
 
Dagen innan min sjukskrivning gick ut hade jag sedvanligt uppföljning med min läkare på vårdcentralen, som efter att ha frågat hur det gått kläcker ur sig att han tror att jag kan försöka gå tillbaka på heltid nu. Jag blev alldeles ställd. Jag som precis suttit och berättat att måendet fortfarande inte repat sig efter att jag börjat gå fullängdspass. Ska man då pressa sig ännu mer så fort? Tydligen trodde inte han att det var någon fara att i alla fall testa, så besviken och rädd fick jag acceptera läget och börja ställa in mig på att det redan några dagar senare var dags att kliva på ett fullt 10timmarspass. Jag som tyckt att han varit så otroligt bra och följsam till hur jag mått innan. Vi får väl se om han har rätt eller om det var för bråttom. Det kan ju bara tiden utvisa.
 
Igår kväll var jag i alla fall på plats på jobbet för min första hela jobbnatt. Nervös som attans, men med tryggheten över att jag fortfarande räknas som extrapersonal en tid framöver. Jag hade ägnat min dag åt att bara ladda och ge mig själv bra förutsättningar för att natten skulle gå så bra den bara kunde: jag sov länge, tog en ridtur ute i solskenet och lagade sedan bra nattmat och tog en vilostund tillsammans med Jesper innan jag åkte. Det kan nog ha hjälpt, för natten gick faktiskt riktigt bra. Jag kände mig varken överjävligt trött eller speciellt stressad, och sov faktiskt oväntat bra på dagen idag också. Det kanske går att hoppas på att detta kan fungera ändå. Schemaläggaren och jag har lagt ihop ett bra schema för kommande månad, så jag hoppas på att det kan hjälpa mig komma tillbaka till jobbet på riktigt!

Valentines day

Igår hade vi finbesök igen! 
 
Mamma var barnvakt till kottarna och tog med dem och Acke hit för lite stallmys. Barnen trivs ju lika bra som mig ute i stallet och tycker att det är jätteroligt att få lära sig om hur man tar hand om hästarna och få pyssla med stallsysslorna. Igår fick de även varsin ridlektion på Ta uppe på banan och båda två var riktigt stolta när vi kom tillbaka hem. Riktigt kul att dela intressen med de små, så hoppas jag att ha det om vi skaffar barn i framtiden. 
 

Acke har aldrig träffat en häst förut och har därför varit livrädd och skällt som en galning så fort han ser dem. Igår fick han hälsa på hästarna under lite kontrollerade former och upptäckte att de är jätteroliga djur! Han sprang med Ta på ridbanan och tyckte det var jätteroligt att valla henne. Ta som är hundvan brydde sig inte om det, hon var så snäll med barnen ändå.


Ett litet extra gott öga har hon till Isac. Hon är så himla snäll mot honom så jag blir tårögd. Hon hjälper honom så att han når när han ska borsta henne i ansiktet och ta på henne grimman och låter honom stå och kramas och mysa. Isac brukar kunna vara ganska hårdhänt med djur, men hästarna är han så fin med.
Gulliga gänget! Vad varmt hhjärtat blir av denna bild!
Bella har hunnit få några ridlektioner av moster. Hon börjar bli riktigt duktig nu. Igår fick hon testa att sitta på i tölt (under väldigt kontrollerade former, jag tycker Ta är lite för stor för henne än så länge) och det tyckte hon var vansinnigt kul!
Vackert ekipage. Ta lyssnar jättebra på hacket, trots att det sitter en liten pyssling på ryggen. Snälla häst!


 Jag själv tog med mig hundarna på min ridtur i Torsdags!

Efter deras besök behövde dock moster Linda sova en liten stund för att återhämta sig. Det är helt sjukt vad trött jag blir av att umgås med barn. Inte minst nu när mitt tillstånd är som det är i övrigt. Jag lyckades dock ta mig ur soffan på kvällen då jag blev toksugen på Texasmat och tvingade in Jesper till stan så att vi kunde äta. Vi tog med oss mat och våldsgästade Danne och lurade i honom att se melodifestivalen - perfekt! 
 
Idag har vi fått ytterligare ett besök av mamma och knoddarna och snart ska vi inåt stan för att handla nya fotbollsskor åt mig samt åka vidare utåt Svärtinge för middag med svärfamiljen! 
 
Glad alla hjärtans dag på er! 
 
 

I just followed your scent, you can just follow my smile

Trots diverse åkommor och uppbokat med jobb så lyckades jag få till några fina stunder under helgen! 
 
Fredagen bjöd inte på mycket annat än arbete men på lördagen hann jag med både besök utav mamma & syster med knoddarna, babyshower för Sara och melodifestival-/filmkväll tillsammans med Nettan och Jesper. 
 
Jag hade faktiskt varit duktig och bakat mockarutor (med lite övervakande av mamma) inför babyshowern och Jespers födelsedagsfirande förra veckan


Marie pysslar lite innan det var dags att överraska Sara
 




Och så kom den fina blivande mamman :) Och hon blev faktiskt riktigt överraskad, men vägrade gråta inför oss!
 
Jag kan ju som vanligt aldrig ge normala presenter. Det måste ju ligga lite pyssel bakom! Dessa bodys designade jag i photoshop åt mig och Emelie samt fick hjälp av Danne att trycka upp, så att bebis fick lite speciella kläder. Extra fina, om ni frågar oss!
 

Det kommer att bli en välklädd liten dam!
Melodifestivalen var väl som väntat lite av en skämsfest även i år! Tror vi höll på att kräkas högt flera gånger på valet av programledare. Jag är inget fan av varken Gina eller Petra. Den förstnämnda är tråkig och stel och den andra damen försöker lite för hårt med att vara rolig. Men det är ju tradition att titta och bli irriterad, så man måste ju titta ändå! Tur att Jonas Gardell kom in och räddade showen! 
 
I Söndags fanns det int emycket energi att spela med. Efter helgens magsjukeliknande åkomma så var jag så otroligt hängig att jag sov/vilade mig igenom hela dagen innan det var dags att åka och jobba. Var osäker på om jag skulle orka iväg, men bestämde mig för att bita ihop och i alla fall försöka och se om det gick vägen. Självklart var det sedvanligt kaos på Söndagseftermiddagen. Det slår aldrig fel, hela stan vill besöka akuten på söndagar/måndagar - oftast med alla möjliga icke-akuta åkommor. Jag önskar verkligen att allmänheten snart får upp ögonen för vad en akutmottagning är till för. Just nu blir vi använda som en vårdcentral för att folk inte får tider så snart de vill och tror att de ska få hjälp fortare hos oss. Jättetråkigt, med tanke på att de blir de riktigt akut sjuka som blir lidande med för långa väntetider för att annat tar upp våra resurser - och inte minst våran energi då det klagas och gnälls över väntetider för att man inte kan förstå att icke akuta åkommor måste prioriteras lägre i förmån för de som verkligen behöver hjälp på direkten. Om ni bara visste hur många som söker för småblessyrer som på fullaste allvar tycker att de ska få vård före solk som kanske inte klarar sig om de inte får vård direkt. Jag älskar verkligen mitt jobb - det är det roligaste som finns, men kvällar som söndagen önskar man attfolk kunde ha lite mer förståelse och gå till sin vårdcentral istället för att belasta akuten. Som tur var för min del så hade jag världens bästa team inpå natten, och kunde därför jobba i min takt och orka hela passet!

Min sympatisjuka lilla kisse, som legat och kramats med mig när jag varit utslagen i soffan. Det tar på kroppen att jobba när man inte mår bra!

 
 

When they're waiting to pull you apart like a scarecrow on death row so now all of your secrets are shown

Jag har alltid varit lite av en tänkare. 
 
Det kan dock vara lite av en underdrift då jag tänker och vrider och vänder på saker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort och jag tror nog aldrig att det utan arbete kommer att vara någonting jag kommer undan. Redan när jag var liten kan jag minnas att jag satt i sandlådan och filosoferade om varför saker hette som det gjorde, vem som bestämde vad som var vad och varför man var tvungen att dö. Jag tror att det är någonstans däri som min ångestproblematik tagit sin fart och skaffat en stadig grund.
 
Från och med att jag var 11 började ångestattackerna komma. Då så starka och obehagliga att jag inte kunde hantera dem. Jag greps av total panik och blev instängd i mig själv. Vid 16 års ålder fick jag min första medicinering, och även terapihjälp för att kunna reda ut attackerna. Sedan dess har det gått i vågor, fram till det att det kulminerade under denna hösten till den gräns att jag satt fast i ett konstant ångesttillstånd där jag kände mig totalt avskärmad från verkligheten. Jag var helt säker på att jag var på väg in i en psykos, vilket skrämde upp mig ytterligare.
 
Det var då jag äntligen hittade en lösning som fungerade för mig. Via min fantastiska KBT-terapeut som jag träffar såh ar jag äntligen fått fungerande strategier och en handlingsplan för hur min ångest ska tyglas. När mina tankar springer iväg kör de på som en ångvält som är omöjlig att få stopp på oavsett hur mycket man försöker komma på tröstande ord för sig själv. Försöken att trösta och lugna snarare göder ångesten och får den att jobba på ännu hårdare för att ta över. Men istället för att försöka fly undan den har ju nu fått lära mig att möta den, bekräfta den och bara acceptera för mig själv att tankarna kommer och att det inte är mer än så. Och då plötsligt har jag hittat lugnet, och kaoset som infunnit sig i huvudet ebbar ut och blir helt stilla.
 
 
 

Our perfect companions never have fewer than four feet

Det är helt fantastiskt vad bra djur är för hälsan!
 
Jag trodde att detta skulle bli en riktig lågenergidag med tanke på att jag är förkyld med bihåleinflammation, har haft någon magåkomma under helgen som dränerat mig på energi samt jobbade igårkväll med riktigt högt tryck på akuten. Men så tar jag mig en promenad bort till hästarna och alla trötthetskänslor är som bortblåsta! Man är verkligen lyckligt lottad som har chansen att spendera sina dagar på detta vis. Eller att få bo så som vi gör, med skogen utanför dörren. Det är så rogivande att vara i naturen. Verkligen balsam för själen.
 
Ta har fått vila i en vecka då hon hade tappat en sko. Igår var Stefan dock och skodde henne varpå vi kunde ta oss en ridtur. En mycket pigg, glad och samarbetsvillig dam var det som följde med mig in från hagen. Det är så himla roligt när man verkligen märker att hon uppskattar tiden vi har tillsammans också! 
 
På tal om djur så har vi även fått två nya familjemedlemmar - kaninerna Riko och Yuki. Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i idén att skaffa kaniner, men då syster var i desperat behov av hjälp eftersom barnen inte hade tid eller lust att sköta om sina kaniner så fick de flytta hem till oss då vi har mycket tomt de kan springa runt på och leva livet. Jag älskar ju ändå alla sprters djur, och dessa två mysbollar är inget undantag - de fångade mitt hjärta direkt! Just nu bor de dock i sin utebur, men så fort snön gett upp med att besöka oss titt som tätt så ska jag bygga en utehage till dem på baksidan.
 
Riko är den mörka och Yuki är den ljusa
 

It's like a stranger had a key, came inside of my mind and moved all my things around

Under det senaste halvåret har jag fått lära mig att det finns två typer utav trötthet.
 
Den första har jag kunnat känna genom hela mitt liv. Den vanliga tröttheten som infinner sig då man ansträngt sig mycket under en skol- eller arbetsdag, eller helt enkelt bara är färdig med dagen och behöver gå och lägga sig. Den känslan kan vara nog så jobbig när den kommer ovälkommet, men fördelen med den är ju att den ofta kan sovas bort.
 
Den andra tröttheten har jag för första gången i mitt liv fått upptäcka under förra året. Den tröttheten som är sjuklig och som inte går att vila bort. Den som hänger i från sekunden du vaknar på morgonen tills du äntligen får somna på kvällen. Den som inte släpper oavsett om du tar små sovstunder 10 gånger på en dag och som gör att du varken orkar koncentrera dig eller göra något som innebär att du måste lämna hemmet. Den som kan slå till som en blixt från klar himmel bara du gjort en sådan liten ansträngning som att åka till affären. 
 
Till en början levde jag med den konstant under några månaders tid. Man skulle kunna tro att man vänjer sig efter en tid, men obehaget släpper aldrig. Allt du vill göra är att sova. Sova dig igenom dagen och förhoppningsvis vakna pigg. Men besvikelsen är lika stor varje gång man vaknar och om möjligt mår ännu sämre än innan man somnade till. 
 
Succesivt under den sista månaden har tröttheten dock gett med sig och börjat släppa sitt grepp om mig. Men än så länge kan det fortfarande komma på besök och göra sig påmind om jag ansträngt mig för mycket. Jag har accepterat att det kommer att komma många bakslag innan jag kan må stabilt bra, men trots detta är besvikelsen lika stor varje gång jag vaknar på detta vis och inser att det jag planerat för dagen inte kommer att vara möjligt - att kroppen vill vila och att jag istället behöver lyssna på den.
 
De senaste två veckorna har jag kännt av den mer än tidigare. Jag har varit ganska generellt trött och har svårt att avgöra vad som kommer utav min pågående förkylning och vad som är effelten av att jag har gått upp i tid på jobbet. Varje gång jag får ett bakslag som detta blir jag lika rädd. Rädd för att halka tillbaka på ruta ett och få må sådär fruktansvärt dåligt igen. Att ligga instängd i mitt eget hus och se livet flyga förbi utanför, medan jag bara står still. Men sen kommer förhoppningsvis vändningen igen, och nu går jag med tunga steg och väntar på att det ska ske

I’m trying to find my peace of mind, behind these two white highway lines

Veckan som gick blev en riktig lågenergivecka för damen.
 
Jag har jobbat mina första fullängdspass (8h) och la smart nog in 3 pass på raken i början på veckan vilket lämnade mig totaldäckad i flera dagar efteråt. Detta avlöstes av en rejäl förkylning som drabbat både mig och Jesper. Soffhäng stod dock inte på schemat för fröken 100%. Istället har jag hunnit med att springa på stan med Emelie, tatuera mig, fira lilla Emelie, rida och underhålla Bella under helgen. 
 
 
Linda i jobb-mode! Eller ja, det är väl sällan man sitter såhär avslappnad på mitt jobb ;) Speciellt inte denna veckan när allt möjligt sjukt hänt i denna stad!
Lite "sallads"-lunch innan tatueringstid! Jag gjorde en köttsallad såklart!
 
Vi skulle ha haft en mysig parbiodejt i fredags tillsammans med Emelie och Morgan, men den blev inte av då filmen som vi planerat att se (the boy) inte visas här i stan trots utsatt premiärdatum! Skräckisnörden i mig bubblade av ilska över detta, men vi får väl krypa ihop här i soffan när den släpps och titta då istället. Inte riktigt samma känsla dock. Jesper var redan då ganska hängig av sin förkylning och valde att ligga hemma, och istället för att våldsgästa Emelie som också mådde dåligt fick jag följa med Fyrberg och Johanna på födelsedagsmiddag på Meze. Gott och trevligt! Dock blev det en ganska tidig kväll för min del då jag blev alldeles däckad efter maten.
 
På lördagen var det bara att ge sig upp tidigt för att åka in till stan och ställa upp som sällskap till storesyster som var på barnkalas på helvetet på jorden - Busfabriken. Finns nog inget ställe jag avskyr mer. Hundratals gapande ungar och snorbaciller överallt. Där satt jag och led i en stol och panikdrack kaffe medan barnen lekte, sen stal jag med mig Bella hem över dygnet. Jag hade nämligen bokat biljetter till snövit-musikalen i hemlighet, då lilla fröken älskar Yohio som spelar prinsen. Eftermiddagen spenderades alltså i De Geer-hallen med en superglad liten tjej. Musikalen var riktigt bra, och jag fick som vanligt mersmak samtidigt som jag återigen började sakna att själv stå på scenen.
 

Ja, tro inte att Busfabriken var helt på eget val och av enbart välvilja. Här är mutan ;) Jag älskar min systers jobb!

 
Bella pysslar i soffan efter musikalen. Självklart med Dante vid sin sida. Han är så förtjust i henne!
Syns kanske inte på bilden under dock...

Plankstek blev lördagsmiddagen!


Igår blev det ett stallbesök på 3 timmar, och efter det mådde jag så dåligt att jag låg i soffan resten utav dagen. Efter att Bella åkte blev det maraton med The Shannara chronicles och Shingeki no kyojin ända inpå småtimmarna. Idag lär väl inte dagen direkt gå i något högre tempo. Jag vill hålla mig så inaktiv som jag bara kan så jag orkar baka med mamma och inte minst jobba imorgon kväll. En promenad med frisk luft har Jesper lovat mig dock, så den ska jag se till så den blir av! 


Bella har gett Idunn ett nytt grimskaft. Självklart är det rosa, glittrigt och fluffigt. Det får moster stolt använda när hon ska plocka in lillbebisen hädanefter.... haha


Småglinen busar medans jag får slita och mocka skit!


Bella fick leta ägg i hönsgården när vi var klara med hästarna. Till sin stora lycka hittade hon ett som hon döpte till Kexchoklad! Jag tyckte vi skulle göra pannkakor utav det, men Bella ville spara det och bygga ett bo hemma! Kexchoklads kompis som vi tog hem (som hon döpte till kexis) tappade Bellas mamma på vardagsrumsgolvet så jag fick städa, klant! 
 

Ja, jag nämnde ju att jag var och tatuerade mig i torsdags. Hörde av mig till min favorit Alex i förra veckan och kollade om han hade någon snabb tid, vilket han såklart kunde klämma in åt mig. Så det blev en liten lotusblomma på fingret och en text vid nyckelbenet. Jag är såklart för lat för att gå och ta kort på dem nära, men det står Mizu no kokoro, som är ett japanskt uttyck som i pricncip betyder mind like still water. 
Jag har ju gått och blivit helt såld på mindfulness efter min stressjuka. Det är verkligen ett helt nytt sätt att uppleva livets stunder på. Dessa två tatueringar symboliserar denna tid i mitt liv som jag nu gått igenom. Även lotusblomman hör dit, då en vit lotus repserenterar renhet och frid i sinnet.




RSS 2.0