It's like a stranger had a key, came inside of my mind and moved all my things around

Under det senaste halvåret har jag fått lära mig att det finns två typer utav trötthet.
 
Den första har jag kunnat känna genom hela mitt liv. Den vanliga tröttheten som infinner sig då man ansträngt sig mycket under en skol- eller arbetsdag, eller helt enkelt bara är färdig med dagen och behöver gå och lägga sig. Den känslan kan vara nog så jobbig när den kommer ovälkommet, men fördelen med den är ju att den ofta kan sovas bort.
 
Den andra tröttheten har jag för första gången i mitt liv fått upptäcka under förra året. Den tröttheten som är sjuklig och som inte går att vila bort. Den som hänger i från sekunden du vaknar på morgonen tills du äntligen får somna på kvällen. Den som inte släpper oavsett om du tar små sovstunder 10 gånger på en dag och som gör att du varken orkar koncentrera dig eller göra något som innebär att du måste lämna hemmet. Den som kan slå till som en blixt från klar himmel bara du gjort en sådan liten ansträngning som att åka till affären. 
 
Till en början levde jag med den konstant under några månaders tid. Man skulle kunna tro att man vänjer sig efter en tid, men obehaget släpper aldrig. Allt du vill göra är att sova. Sova dig igenom dagen och förhoppningsvis vakna pigg. Men besvikelsen är lika stor varje gång man vaknar och om möjligt mår ännu sämre än innan man somnade till. 
 
Succesivt under den sista månaden har tröttheten dock gett med sig och börjat släppa sitt grepp om mig. Men än så länge kan det fortfarande komma på besök och göra sig påmind om jag ansträngt mig för mycket. Jag har accepterat att det kommer att komma många bakslag innan jag kan må stabilt bra, men trots detta är besvikelsen lika stor varje gång jag vaknar på detta vis och inser att det jag planerat för dagen inte kommer att vara möjligt - att kroppen vill vila och att jag istället behöver lyssna på den.
 
De senaste två veckorna har jag kännt av den mer än tidigare. Jag har varit ganska generellt trött och har svårt att avgöra vad som kommer utav min pågående förkylning och vad som är effelten av att jag har gått upp i tid på jobbet. Varje gång jag får ett bakslag som detta blir jag lika rädd. Rädd för att halka tillbaka på ruta ett och få må sådär fruktansvärt dåligt igen. Att ligga instängd i mitt eget hus och se livet flyga förbi utanför, medan jag bara står still. Men sen kommer förhoppningsvis vändningen igen, och nu går jag med tunga steg och väntar på att det ska ske

Här kan du lämna dina avtryck!

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0