If you knew, knew what the blue birds sang at you, you would never sing along

Här rullar livet på i ett rasande tempo som vanligt! Men jag jobbar på att försöka vara närvarande och verkligen uppleva allt som sker under tiden. Det är väl lite av det min rehabilitering inriktar sig på mestadels - närvaron. Att sluta bara springa igenom dagarna och ligga ett eller hundra steg framåt i tiden från det jag just nu gör. Att kunna bromsa upp och bara vara i stunden. Lättare sagt än gjort faktiskt, när man som mig är van vid att ha gasen i botten konstant. Men när man väl lyckas, då känner man verkligen varför man kämpar så hårt för att nå dit! Livet blir så himla mycket mer känslorikt när man ser till att uppleva allt man gör till fullo. 
 
Har hunnit ha många fina och lugna stunder under de närmsta veckorna. Julen firades med Jespers familj, som jag trivs väldigt bra med. De är lika lugna och lätta att umgås med som Jesper, så när vi är där på besök blir man lika harmonisk själv. Jag fick även massor utav fina julklappar och kände mig faktiskt riktigt bortskämd när vi åkte hemåt. Innan dess hann vi dock även klämma in lite hemvideos från ljuva 90-talet, där jag bland annat fick se min karl hoppa barbacka på grannens ponny på deras baksida.
 
Innan jul var vi ström-, vatten- och värmelösa under en hel helg tack vare stormen Helga. På dagtid fick vi då hänga ute och svärföräldrarna och det blev till en riktigt mysig historia med bland annat lilljul och pepparkakshusbygge!
 
 
För första gången har jag fått ha en riktig julgran! Himla mysigt!
 
Nyår bjöd på trerätters ute hos Jonas och Nattis i Snövelstorp tillsammans med vänner och deras söta barn. God mat, trevligt sällskap och roliga lekar gjorde den kvällen till en riktigt mysig nyårsafton och jag som var nykter körde sedan hem efter tolvslaget så att jag och Jesper fick vakna hemma i våran säng. 

Min stiliga herre och en av gullungarna - Azaleah
 
I samma veva som det nya året startade började jag även jobba mer. Nu är jag uppe i 75% vilket jag är riktigt stolt över. Inte hade jag trott för ett halvår sedan att jag skulle vara tillbaka såhär pass nu! Det känns riktigt hoppfullt, men jag försöker verkligen tänka på att inte ha för bråttom. Jag måste ju verkligen må okej innan jag ska upp och jobba heltid igen. Och ja, än så länge går det ju fortfarande både upp och ner även om det till övervägande del är ganska skapligt. Sakta men säkert går det i alla fall framåt, och jag välkomnar varje bit med stor glädje. 
 
Jag nämnde ju rehabiliteringen tidigare. Något som varit, och är, en stor och viktig del i den är hästarna. Faktum är att det var när min KBT-terapeut (vilken guldstjärna hon är!) tvingade mig att gå till stallet minst en gång om dagen som jag faktiskt vågade mig utanför dörren på egen hand för första gången sedan jag blev sjuk. Innan var jag rädd att jag skulle ramla ihop och dö på vägen. Och vilken vändning det blev! I stallet fick jag börja träna på min närvaro med hästarna. Att bara vara med dem, känna deras lukt, deras mjuka päls mellan fingrarna och varma andedräkt mot min kind. Det gjorde så otroligt mycket för mitt tillfrisknande. 
 
Till en början var det där jag var fri från yrseln för korta stunder. Men allteftersom veckorna gick lärde jag mig att ta med mig den närvaron jag hittat där ut i det vardagliga livet. Nu går det längre och längre stunder då jag är med i stunden och yrselfri, även om det kommer bakslag.
 
Detta har även lett till att jag hunnit knyta ännu finare band till hästarna. Jag och Ta har verkligen utvecklats i ridningen då det känns som om vi båda blivit mer lyhörda för varandra. Nu rider jag henne i repgrimma (på banan kan hon gå med halsring) och sitter på min mjuka barbackapad, och hon går i form som en klocka utan att jag behöver använda handen. Underbara häst! Igår blev jag så stolt så jag knappt ville hoppa av, det är så himla roligt när man hittar rätt! Fröken gasgas kan nu även galoppera lugnt på banan utan att jag behöver hålla in henne.
 
Varför repgrimma då? Jo, dels så har jag länge jobbat på att försöka ta bort så mycket av händerna som möjligt i min ridning. Jag har alltid haft en ganska mjuk hand, men risken för att bli hård i handen när man vill få ner tempot finns ju alltid där. Jag tittade på en dokumentär när jag låg förkyld om hur bettet ligger i munnen och hur ont hästarna kan få, och det gjorde att jag kände ännu starkare för att slippa använda det. Ta är smal i munnen och får lätt kläm utav bett, därför känns det nästan självklart att försöka rida så ofta som möjligt utan. Nu när vi fått så fin kontakt så går det alldeles utmärkt utan. Skönt!

 
Repgrimma och barbackapad från Taur. Bästa köpet på länge - padden är så jäkla bekväm! Fröken känns också väldigt nöjd! Kunde nöjt mig med sidepulltränset som finns i stallet, men det åkte upp i ögonen på damen, så jag gjorde på detta viset istället :)

Cowboyhästen!
Innan satt jag på en vojlock, men då hon har så vass rygg blev det frekventa skavsår i baken!
 
Det blir även mycket pyssel och mys med unghästarna när jag är ute. Speciellt med lilla Idunn, som även hon har hittat en väldigt speciell plats i mitt hjärta (Åsas Spraekur har jag ju börjat sitta på lite då och då, men nu har vi lite uppehåll pga halkan). Vi har tränat på att ta på grimma och även tränat lite horsemanship från marken, och hon tycker det är jätteroligt. Hon kommer alltid i full fart till grinden när jag kommer till hagen, springer mig i hasorna när jag är där inne och står sedan besviket och väntar medan jag pysslar med Ta och hon väntar på sin tur att få komma in en sväng. Söta lilla häst!



Är så glad över att man har möjligheten att ha dessa fina djur i sitt liv

I övrigt så har jag varit i princip konstant förkyld de sista veckorna. Det har krävt strikt vila, vilket gör mig lite stressad gällande träningen, men det tror jag bara är nyttigt. Jag måste komma förbi dendär stressen och släppa träningskraven på mig själv. Vi har pratat mycket om det på min KBT, och hon har sagt till mig att elitidrottare (som hon ändå tycker min träningsmängd klassas som innan) ofta upplever en svår abstinenssituation och jobbig omställning när man inte längre kan uppnå samma träningsnivå. Och ja, jag hade ju svårt att erkänna det då, men träningen blev ju ett beroende. En hatkärlek som jag hade svårt att slita mig ifrån. Något jag tvingade mig själv att göra trots att jag många gånger varken orkade eller hade lust - för att jag hade mina mål och krav på mig själv. Det är läskigt hur man kan förlora kontrollen över sig själv så pass. Det jag önskar mig framöver är en sund syn på kost och träning, men det tar nog ett tag att komma dit. Varje gång jag är på gymmet känner jag hur jag börjar jaga på mig själv. Sätta upp orimliga mål samtidigt som jag ser mig själv i spegeln och får ångest över hur mycket jag tappat. Det går så fort att falla tillbaka i det gamla tänket. Men jag måste hitta någon väg ut därifrån, så enkelt är det!

Här kan du lämna dina avtryck!

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0