Staple your face to mine if you're afraid to be alone

Idag tar jag mig friheten att bestämma att det minsann blivit vår! 
 
Ute hos oss visar termometern 9 grader och jag har vårmyst för fulla muggar både hemma och i stallet. Nu är jag alldeles bubblig i kroppen av vårkänslor och känner mig väldigt nöjd med att ha överlevt ännu en vinter ute i skogen. Denna flöt dock förbi mycket mer problemfritt än den föregående, trots att våran luftvärmepump fryst 5 gånger och måste flyttas på till nästa vinter. Dels var det ju en mycket mildare vinter i år, men sen var vi också två som såg till att ge oss själva de bästa förutsättningarna. Höstens bilköp kan jag inte vara mer nöjd med - det är en perfekt boiskogen-bil! Inte trodde jag att Kia skulle leverera såpass, men jag är så himla glad att jag valde denna bil! 
 
Vår ute, vår inne - i min skalle i alla fall! Färgglatt ska det vara!
 
 
Under årstidsskiftet, som blivit väldigt långdraget, har det hunnit hända mycket här ute i skogen. Jag är nu tillbaka på fulltid (mina 90% natt) på jobbet, och jag känner mig verkligen tillbaka på alla sätt och vis. Det har gått fort framåt under de sista veckorna och jagjobbar nu på utan att känna rädsla för att överanstränga mig. Kul! I övrigt så har jag spelat min första match på säkert 4-5 år. Åh vad roligt det var! Eller, första 10 minutrarna var jag så nervös att jag nästan var tjutfärdig och tyckte att det gick så dåligt att jag nästan ville gå av planen för jag blev så frustrerad. Men ju mer matchen gick började jag känna mig varmare i skorna och fokusera på rätt saker istället. En nervös och skakig insats för min del, men vilken kämparinsats av laget då vi vann med 5-4 över ett lag som ligger 2 divisioner upp! Hade en egen liten hejarklack på sidan av planen med, då Jepser tog med hela svärfamiljen (minus Nathalie) som kom och tittade! Lite extra tillskott till nervositeten, men mycket uppskattat!
 
 
Jag hade ju faktiskt inga förväntningar på mig själv när jag valde att börja igen. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att jag skulle platsa i laget ens. Men då det gick över förväntat så började jag ju såklart sätta press på mig själv, som vanligt när jag gör något! Men roligt är det hursomhelst, och nu har jag mycket att se fram emot inför de varma månaderna.
 
På djurfronten så har vi fått upptäcka att det inte alls var två kaninhanar som syster dumpade av här. För någon månad sedan hittade jag 5 döda kaninungar i buren varpå vi skickade den jag säkerställde som hane på kastrering. Dock hann de yngla av sig igen, vilket jag denna gång var beredd på. Trots detta dog ungarna ändå och jag fick snörvlande kasta 6 st bebisar till. Nu slipper jag i alla fall den hjärtesorgen igen, men både Jesper och jag var överens om att det hade varit mysigt med små ulltussar - även om de kom ganska ovälkommet.
 
I stallet har jag fortsatt pyssla mycket med Idunn, vid sidan av Ta. Det är dags för att ta små steg mot inridningen nu, och vi tränar på för fullt från marken. Hon är en riktigt rolig liten dam att jobba med, då hon uppskattar allt man tar med henne på och verkligen gillar att lära sig. Det går fort med andra ord, vilket gör det hela till en väldigt tacksam syssla. Häromdagen hade vi lite otur i arbetet dock. Eller, det var väl mestadels klantigt av mig. Jag skulle ta ut henne och Ta samtidigt och stod och meckade med grinden istället för att släppa iväg surbulle-Ta på direkten. De började såklart bråka, varpå Idunn fick panik och kastade sig - vilket självklart blev rakt på mig. Slutade enbart med en blå och svullen framdel på foten, men en väldigt ledsen och skamsen liten dam. Hon som alltid är så försiktig annars. Idag var hon dock på glatt humör igen, då vi longerade en stund och damen fick stå inne och äta med mig som sällskap - då hon vägrar äta om inte jag står vid henne och pratar/trallar.
 
Mys med gammeltanten Skrugga ♥
Mitt i allt svamlande har jag nog glömt att nämna det viktigaste av allt som hänt på sistone - Jesper friade ju till mig! Efter en mysig biodejt och lite filmmys (läs: sovande framför tv:n) kliver jag in i sovrummet efter att ha borstat tänderna. Därinne var det tända ljus överallt och en karl som satte mig på sängkanten och sedan gick ner på knä. Vilket ögonblick! Han vet verkligen hur han ska få denna dam att bubbla utav lycka. Ställer upp i alla lägen gör han också. Igår var jag krasslig och fick då hjälp att hämta hem min gungstol som jag köpt. Små saker som fyller hjärtat med glädje. Och glädje är allt jag känner i närheten av denna man ♥
 
 
Har man en öppen spis så MÅSTE man ju ha en gungstol framför - så är det helt enkelt!
 
 
...Och så en liten hälsning från Dante, som växt så det knakar och blivit en ståtlig kisse
 
...men fortfarande är mammas och pappas lilla gosbebis! Han ska vara med överallt och pussas och kramas!
 
 

From day one I talked about getting out, but not forgetting about how my worst fears are letting out

Den senaste veckan har jag alltmer börjat märka av något som jag nog inte ens vågat hoppats och tro på skulle hända på länge. Jag har varit så inne i att komma igång med jobbet som vanligt igen att jag faktiskt missat något otroligt viktigt på vägen - jag börjar faktiskt känna mig som en människa igen! 
 
Allt längre stunder kan jag säga att jag mår uppriktigt bra, och jag börjar mer och mer kunna lägga åt sidan rädslan för att falla tillbaka. Helt och hållet vill jag dock inte släppa den, för så fort orken kommer tillbaka så följer tendenserna att trycka gasen i botten och köra på som tidigare igen. Däri ligger min största utmaning just nu - att hitta en bra balans och klara av att bromsa mig själv när kroppen och tankarna börjar skena.
 
Till stöd har jag min KBT (kognitiv beteendeterapi). Via den har jag lärt mig så otroligt mycket om mina tankar och reaktioner, samt hur jag ska kunna hantera dessa. Via den har jag även fått inse att min - vad som till slut blev - besatthet av träning skapade ett sjukligt beteende som drog mig neråt sakta men säkert tills kroppen skrek stopp. De sista månaderna njöt jag inte en enda gång av att träna. Jag ville verkligen inte åka till gymmet en enda gång, men jag var ju tvungen. Tvingad av min ångest åkte jag dit ändå och piskade mig själv till att prestera bättre fast spyan satt i halsen på mig. Jag offrade återhämtning och tid till sånt som faktiskt kunde fått mig att må bättre för att få ihop det i schemat. För det var ju det jag och alla andra identifierade mig med - jag var ju träningsLinda, och visste inte riktigt vem jag skulle vara om jag la den delen av mig åt sidan. 
 
Nu när kroppen återhämtat sig något och orken infinner sig så har en väldigt tuff kamp inuti mig tagit fart. Nu finns det inte längre en ursäkt för att inte träna, och därför har träningsångesten fått fäste igen. Jag trodde att jag efter ett halvår kommit in på en annan bana, men nu inser jag att jag knappt kommit någonstans. Jag identifierar mig fortfarande som en vältränad person, och får sådan sjuklig ångest av att det inte alls är den bilden jag ser längre när jag tittar mig själv i spegeln, när jag inte orkar lyfta tungt på gymmet och inte får till 6 träningspass i veckan. Tankarna börjar jaga på mig i huvudet och när det till slut är en skrikande röst som säger åt mig att jag misslyckats börjar jag pressa in pass i kalendern där det knappt ens är möjligt för att hitta tillbaka till mitt forna jag. I stundens hetta glömmer jag bort att det inte alls är där jag vill vara egentligen. Mitt liv ser ju helt annorlunda ut idag, och jag mår ju mycket bättre av att leva som jag gör nu. Men ångesten gör mig för stunden dum i huvudet. 
 
Rädslan för att trilla tillbaka till den smala, orkeslösa kroppen piskade mig till att fortsätta - vilket gjorde mig minst lika svag i slutändan, trots att kroppsbilden var en annan
 
För hur roligt var det egentligen, att hela dagarna handlade om planering inför och efter ett träningspass? Att maniskt tima mattider och träningstider så att man blev blockerad från att hinna med annat? Att mellan två nattpass vakna med stress över att äta mat direkt samt ha 2 matlådor klara inför kvällen för att sedan skynda iväg till gymmet, ha en tidsgräns för när passet skulle vara färdigt, duscha och göra sig i ordning på jobbet samt hinna äta en gång till innan man började jobba igen. Detta hade jag 5 timmar på mig att göra från att jag slog upp ögonen. 
 
Det lite sundare jag vet att en sådan situation är ohållbar. Det är ju mitt mående resultatet av. Trots det jagar träningsångesten på så fort den får en chans. Min KBT inriktar sig nu på att jobba med denna biten. Trots att det kommer bli jobbigt så måste jag arbeta bort denna del av mig själv - för min egen skull. Som läget är idag har jag svårt att besöka gymmet utan att bli arg eller ledsen. Jag ser en helt annan person i spegeln än vad jag är van vid, och vikterna jag lyfter är inte ens i närheten av vad jag gjorde förut. Sunda Linda tänker att det inte är något att bry sig om - jag mår ju så himla mycket bättre nu - men ångesten säger att jag måste lyfta tyngre, äta mer och få in fler träningspass senare i veckan. 
 
 
 
För att minska på pressen har jag skaffat kort på ett nytt gym. Det hjälper lite, men lång ifrån hela vägen. Min KBTterapeut har förklarat att det bästa i en sånhär situation egentligen är att byta träningsform helt. Ungefär som när man blivit utbränd på sitt jobb och borde byta arbetsplats. Det som nog hjälper mig stort är att jag börjat spela fotboll igen. På de träningarna känner jag varken stress eller press. Det är enbart roligt och något jag verkligen saknat. Jag har ju varit sugen länge, men mitt dumma huvud sa till mig att jag inte kunde spela när jag gymmade - då kanske jag skulle förstöra mitt träningsresultat om jag sprang för mycket. Nu finns inga hinder alls! 
 
På min senaste KBTsession pratade vi om just denna stress jag känner över att ha tappat min identitet. Hon tyckte att det kunde vara en bra sak att skriva om detta. Dels för att det är bra för mig, dels för att jag ändå känner ett konstigt behov av att förklara mig för andra varför jag inte är den jag var längre - då jag ändå valde att vara så pass offentlig med min träning och dess resultat. Dum som man är så låter man det påverka en - vad ska andra tänka? Jag önskar att jag var vid det stadiet att jag inte brydde mig, men jag räknar med att jag kommer dit. Just nu ska jag i alla fall fokusera på att må bra i mitt eget beslut att träna för att må bra i kroppen!

RSS 2.0