From day one I talked about getting out, but not forgetting about how my worst fears are letting out

Den senaste veckan har jag alltmer börjat märka av något som jag nog inte ens vågat hoppats och tro på skulle hända på länge. Jag har varit så inne i att komma igång med jobbet som vanligt igen att jag faktiskt missat något otroligt viktigt på vägen - jag börjar faktiskt känna mig som en människa igen! 
 
Allt längre stunder kan jag säga att jag mår uppriktigt bra, och jag börjar mer och mer kunna lägga åt sidan rädslan för att falla tillbaka. Helt och hållet vill jag dock inte släppa den, för så fort orken kommer tillbaka så följer tendenserna att trycka gasen i botten och köra på som tidigare igen. Däri ligger min största utmaning just nu - att hitta en bra balans och klara av att bromsa mig själv när kroppen och tankarna börjar skena.
 
Till stöd har jag min KBT (kognitiv beteendeterapi). Via den har jag lärt mig så otroligt mycket om mina tankar och reaktioner, samt hur jag ska kunna hantera dessa. Via den har jag även fått inse att min - vad som till slut blev - besatthet av träning skapade ett sjukligt beteende som drog mig neråt sakta men säkert tills kroppen skrek stopp. De sista månaderna njöt jag inte en enda gång av att träna. Jag ville verkligen inte åka till gymmet en enda gång, men jag var ju tvungen. Tvingad av min ångest åkte jag dit ändå och piskade mig själv till att prestera bättre fast spyan satt i halsen på mig. Jag offrade återhämtning och tid till sånt som faktiskt kunde fått mig att må bättre för att få ihop det i schemat. För det var ju det jag och alla andra identifierade mig med - jag var ju träningsLinda, och visste inte riktigt vem jag skulle vara om jag la den delen av mig åt sidan. 
 
Nu när kroppen återhämtat sig något och orken infinner sig så har en väldigt tuff kamp inuti mig tagit fart. Nu finns det inte längre en ursäkt för att inte träna, och därför har träningsångesten fått fäste igen. Jag trodde att jag efter ett halvår kommit in på en annan bana, men nu inser jag att jag knappt kommit någonstans. Jag identifierar mig fortfarande som en vältränad person, och får sådan sjuklig ångest av att det inte alls är den bilden jag ser längre när jag tittar mig själv i spegeln, när jag inte orkar lyfta tungt på gymmet och inte får till 6 träningspass i veckan. Tankarna börjar jaga på mig i huvudet och när det till slut är en skrikande röst som säger åt mig att jag misslyckats börjar jag pressa in pass i kalendern där det knappt ens är möjligt för att hitta tillbaka till mitt forna jag. I stundens hetta glömmer jag bort att det inte alls är där jag vill vara egentligen. Mitt liv ser ju helt annorlunda ut idag, och jag mår ju mycket bättre av att leva som jag gör nu. Men ångesten gör mig för stunden dum i huvudet. 
 
Rädslan för att trilla tillbaka till den smala, orkeslösa kroppen piskade mig till att fortsätta - vilket gjorde mig minst lika svag i slutändan, trots att kroppsbilden var en annan
 
För hur roligt var det egentligen, att hela dagarna handlade om planering inför och efter ett träningspass? Att maniskt tima mattider och träningstider så att man blev blockerad från att hinna med annat? Att mellan två nattpass vakna med stress över att äta mat direkt samt ha 2 matlådor klara inför kvällen för att sedan skynda iväg till gymmet, ha en tidsgräns för när passet skulle vara färdigt, duscha och göra sig i ordning på jobbet samt hinna äta en gång till innan man började jobba igen. Detta hade jag 5 timmar på mig att göra från att jag slog upp ögonen. 
 
Det lite sundare jag vet att en sådan situation är ohållbar. Det är ju mitt mående resultatet av. Trots det jagar träningsångesten på så fort den får en chans. Min KBT inriktar sig nu på att jobba med denna biten. Trots att det kommer bli jobbigt så måste jag arbeta bort denna del av mig själv - för min egen skull. Som läget är idag har jag svårt att besöka gymmet utan att bli arg eller ledsen. Jag ser en helt annan person i spegeln än vad jag är van vid, och vikterna jag lyfter är inte ens i närheten av vad jag gjorde förut. Sunda Linda tänker att det inte är något att bry sig om - jag mår ju så himla mycket bättre nu - men ångesten säger att jag måste lyfta tyngre, äta mer och få in fler träningspass senare i veckan. 
 
 
 
För att minska på pressen har jag skaffat kort på ett nytt gym. Det hjälper lite, men lång ifrån hela vägen. Min KBTterapeut har förklarat att det bästa i en sånhär situation egentligen är att byta träningsform helt. Ungefär som när man blivit utbränd på sitt jobb och borde byta arbetsplats. Det som nog hjälper mig stort är att jag börjat spela fotboll igen. På de träningarna känner jag varken stress eller press. Det är enbart roligt och något jag verkligen saknat. Jag har ju varit sugen länge, men mitt dumma huvud sa till mig att jag inte kunde spela när jag gymmade - då kanske jag skulle förstöra mitt träningsresultat om jag sprang för mycket. Nu finns inga hinder alls! 
 
På min senaste KBTsession pratade vi om just denna stress jag känner över att ha tappat min identitet. Hon tyckte att det kunde vara en bra sak att skriva om detta. Dels för att det är bra för mig, dels för att jag ändå känner ett konstigt behov av att förklara mig för andra varför jag inte är den jag var längre - då jag ändå valde att vara så pass offentlig med min träning och dess resultat. Dum som man är så låter man det påverka en - vad ska andra tänka? Jag önskar att jag var vid det stadiet att jag inte brydde mig, men jag räknar med att jag kommer dit. Just nu ska jag i alla fall fokusera på att må bra i mitt eget beslut att träna för att må bra i kroppen!

Här kan du lämna dina avtryck!
Postat av: Marielle

Så rätt att fortsätta vara offentlig även i detta skede. Strakt! Så många som sitter i din sits utan att själva veta om det. För vem sliter vi för om inte för oss själva? Min stöttepelare är yoga, likt du har hittat tillbaka till fotbollen. Yogan är något jag rekommenderar starkt när du känner dig välkomnande och öppensinnad. Det handlar om tålamod,styrka inifrån samt acceptans och tacksamhet till vad kroppen gör för dig. Kroppen som du använder varje dag. All önskan om välgång till dig!

2016-03-03 @ 16:38:26

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0