Det är väl på tiden...

Det är fantastiskt hur mycket livet kan hinna ändras på en månad, från ett inlägg till ett annat.
 
För en månad sen (på dagen i fredags) kom våran son till världen och gjorde at livet fick en ny innebörd i en handvändning. Man har ju hört förr hur alla ens prioriteringar ändras sekunden man får barn, men jag trodde faktiskt inte att det skulle bli en sån markant skillnad. Jag har inte känt någon lust alls att sätta mig vid datorn. Dels för att jag bara velat spendera tiden med min familj, och dels för att det jag mestadels gör är att umgås med Arin (och Jesper såklart) och faktiskt inte har sådär överdrivet mycket annat att skriva om. Honom vill jag dock varken hänga ut i text eller bild på varken blogg eller övriga sociala medier då vi inte vill exponera honom på internet - det är något både jag och Jesper varit bestämda med sedan vi fick veta att jag var gravid.
 
Han är en frisk och välmående kille - annat har det varit med mig under och efter förlossningen (och att vi hade en rumsgranne som snarkade det värsta jag någonsin hört!). Jag var faktiskt väldigt lugn i förväg. Säkert alldeles för kaxig för mitt eget bästa. Jag såg det hela som en häftig upplevelse och var riktigt nyfiken på hur det skulle vara. Det visade sig att det inte alls var så häftigt som jag föreställt mig. Efter att ha gått med förvärkar en hel dag drog de plågsamma förlossningsvärkarna igång på kvällen nästan på pricken två dygn innan han äntligen kom ut. Jag låg hemma och kved hela natten med täta värkar, innan vi på morgonen fick komma in på kontroll. Där hade inget hänt, och jag fick åka hem över dagen för att komma tillbaka på kvällen om inget ändrats. Jag pinade mig igenom hela dagen hemma med tiden vi satt ut som målbild för att orka - detta helt utan smärtlindring då de inte kunde erbjuda mig någonting pga att jag inte tål morfin. På kvällen kom vi åter för kontroll, men återigen hade ingenting dragit igång varpå vi fick sova kvar på förlossningen. Sova var nog fel ord, då jag hade en av de värsta nätterna jag varit med om. De försökte ge mig läkemedel för att stoppa värkarna, men det gjorde ingen skillnad. Värkarna fortsatte och jag hade så ont och kunde inte bli hjälpt på annat vis än med varma duschar/bad och akupunktur som inte hjälpte, och framåt morgonen var jag så slutkörd och uppgiven att jag inte visste vart jag skulle ta vägen då de återigen undersökte mig och ingenting var på gång. Mina räddande änglar var barnmorskorna som gick på dagpasset och kom in och berättade att de skulle sätta en tidig EDA och sedan sätta igång mig. EDAn kom på plats, men kunde inte hjälpa mig fullt ut då de inte vågade använda det smärtlindrande läkemedlet, utan jag fick nöja mig med lokalbedövning.
 
Resten av dagen är lite av en dimma. Dels pga att det blev en sån tung dag och jag var så slutkörd, dels då jag andades lustgas som en tok. Jag minns vissa fragment. Jag behövde inte bli igångsatt. Däremot stannade det av igen under dagen, och han ville verkligen inte komma ut! Jag minns att jag fick panik vid 17-tiden, att Jesper var ett sånt fantastiskt stöd, att jag trodde att antingen bebisen eller jag skulle dö och att rummet var fullt med både läkare, barnmorskor och undersköterskor, att EDAn släppte helt på ena sidan och att jag bara skrek och bad om att de skulle hjälpa mig få ut honom - och det gjorde de minsann. Jag vet inte hur många armar jag hade upp i pullverket, men jag minns att några hängde på magen och att läkaren nästan åkte ner i sängen när hon skulle agera motvikt så jag hade något att dra i. Jag kan inte beskriva med ord vilken lättnad det var när vår stora grabb äntligen kom ut vid 21-tiden. Då försvann allt annat för en stund.
 
Jag sov inte på två nätter efter detta pga att jag hade sån ångest efter förlossningen, men sen var det bara glädje som präglade tillvaron. Dock hade jag så konstigt ont. Jag klarade inte ens av att röra mig i sängen själv, kom varken upp eller ner själv och var riktigt hängig. Vi fick vara kvar i tre dagar pga detta, och när vi väl kom hem var det riktigt jobbigt att orka med. Två dagar efter att vi kommit hem fick jag en frossattack på kvällen. Jag ringde in till BB och de trodde att det var en vanlig reaktion på att amningen kom igång. Dagen efter var jag inne i affären och fick ett sånt hugg i magen att jag höll på att svimma. Detta satt i ända fram tills vi kom hem, och byttes då av utav ännu en episod med frossa. Denna gång upptäckte jag att jag även hade feber, men lydde fortfarande rådet jag fått kvällen innan och gick och la mig med febernedsättande. Jag vaknade på morgonen med en ännu värre episod frossa, och mådde fruktansvärt dåligt. Jesper fick bädda ner mig i dubbla täcken och krama om mig hårt, men jag frossade så hela jag skälvde ändå. Denna gång hjälpte inte alls febernedsättande, men jag som inte ville vara till besvär och ringa igen trots att de sagt att det troligtvis var amningen valde att avvakta lite till. Vid lunchtid var det dock ohållbart. Jag satt då med tredubbla lager kläder, vinterjacka, mössa och duntäcke och frossade med över 40 graders feber trots febernedsättande. Vi fick då komma in och det konstaterades att jag hade någon rejäl infektion i kroppen, något jag egentligen förstått själv regan då jag börjat frossa kvällen innan. De kunde dock inte riktigt reda ut vart. Först hade de fokus på mina urinvägar och njurar, men kom efter något dygn fram till att det var i livmodern. Jag låg inne fram till mitten på helgen med intravenös antibiotika, och då mitt infektionsvärde gått ner fick jag äntligen komma hem med tablettbehandling i 10 dagar. Trots detta mådde jag dåligt i ytterligare en vecka, och det känns som lyx att idag kunna vara ute på promenader och faktiskt ha orken att göra saker! 
 
Nu mår jag äntligen bra och får njuta av mitt nya liv. Vi har haft vädret med oss sista veckan, vilket har gjort tillvaron ännu lite bättre. Dagarna flyter på när Jesper är och jobbar med små utflykter och även lite hemmamys. I torsdags tog vi en sväng till IKEA tillsammans med min Emelie, igår njöt vi hela dagen i solen innan Jesper åkte in till stan med grabbarna och idag har Danne varit här och grillat med oss i solen samtidigt som mamma kom på besök. Riktigt härligt! 
 
 
 
Tar man inte i så man skiter ner sig kan man ju ta i så man pangar blodkärl i ögat istället! Två dagar efter förlossningen var hela ögonvitan röd (aka mörtöga som pappa så fint kallade det), sen har det tagit ganska lång tid för det att försvinna. Nu återstår bara en prick, så jag slipper gå runt och skrämma slag på folk.
Obeskrivligt skönt att kunna komma utanför dörren igen. Jag hade verkligen saknat frisk luft
.. och att besöka stallet! Som jag har saknat damerna! Ta - som annars inte är den mest kramiga hästen - verkar ha saknat mig med, för det blev kramkalas när jag kom in i hagen! Nu väntar jag spänt på att det ska bli Juli så att fölen tittar ut. Ta's föl har jag redan bestämt ska bli en svartskäckhingst. Han ska heta Gimli tycker jag, och så ska han och Arin bli ett riktigt radarpar. Ja, det är ju självklart att grabben ska bli hästpojke ;)
En liten roadtrip med sonen och bästa vännen - helmysigt! 
Den första ordentliga promenaden blev av i fredags! Äntligen känns det bra i kroppen att gå lite längre och med lite mer tempo. Innan har jag tagit det väldigt försiktigt. Som tur är så har jag inte gått sönder någonstans i kroppen, varpå jag kunnat komma igång och träna lätt och anpassad styrketräning på hemmaplan. Otroligt skönt att få använda kroppen igen, som inte alls känns så klen som jag väntat mig. Å andra sidan tränade jag ju regelbundet under hela graviditeten och var till och med på gymmet på min beräknade förlossningsdag, så det kanske inte är så konstigt!
 
Jag hade inte alls tänkt mig att jag skulle skriva så mycket om förlossning och dyikt - jag vill inte vara en sån som tjatar om sin graviditet. Men det hjälper nog till med bearbetningen att skriva av sig lite - här är det nog mestadels jag som läser och tittar tillbaka ändå. Dock har det mesta fallit i glömska nu och jag har så mycket positivt att fylla på med att det känns lite oväsentligt att jag hade det tufft. Huvudsaken är att vi fick ett friskt barn. Något positivt jag dock tar med mig är att vi hade så underbar personal vid vår sida. Vi hade en barnmorskestudent som ansvarig för oss, och det var nog det bästa som kunde hända. Hon var så fantastiskt lugn och duktig och hade tiden att vara hos oss hela tiden, varpå hon blev en sån stor trygghet utöver Jesper.
 
I övrigt tror jag inte att det hänt så mycket spännande. Vi har sålt ankorna då vi inte riktigt kände att de blev stimulerade nog. De verkade rastlösa och Lotus gav sig på och bråkade med hönorna, så nu har de fått åka hem till uppfödaren där de får det lite mer anpassat för dem och en större flock. Av henne fick vi ägg att lägga under anki, som vi hoppas på att det kommer dyka upp någon kyckling ur under de närmsta dagarna så att hon ska släppa sin ruvningsmani. 
 
Detta kan nog vara det längsta inlägget jag skrivit på länge, vi får se om någon tar sig igenom det. Det var det knappt så jag själv gjorde, så nu ska jag ta mig till köket och tanka på med lite ny energi! Godnatt!
 

Här kan du lämna dina avtryck!

Nu är det din tur att tycka till

Tänk på att:
-Försöka bibehålla en trevlig stämning, onödiga elakheter behövs icke!
-Det är tillåtet att fråga om man undrar något
-Desto fler kommentarer, desto större blogglust
-Jag publicerar ingen bloggreklam.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas ej)

Bloggare?

Kommentera:

Trackback
RSS 2.0