From day one I talked about getting out, but not forgetting about how my worst fears are letting out

Den senaste veckan har jag alltmer börjat märka av något som jag nog inte ens vågat hoppats och tro på skulle hända på länge. Jag har varit så inne i att komma igång med jobbet som vanligt igen att jag faktiskt missat något otroligt viktigt på vägen - jag börjar faktiskt känna mig som en människa igen! 
 
Allt längre stunder kan jag säga att jag mår uppriktigt bra, och jag börjar mer och mer kunna lägga åt sidan rädslan för att falla tillbaka. Helt och hållet vill jag dock inte släppa den, för så fort orken kommer tillbaka så följer tendenserna att trycka gasen i botten och köra på som tidigare igen. Däri ligger min största utmaning just nu - att hitta en bra balans och klara av att bromsa mig själv när kroppen och tankarna börjar skena.
 
Till stöd har jag min KBT (kognitiv beteendeterapi). Via den har jag lärt mig så otroligt mycket om mina tankar och reaktioner, samt hur jag ska kunna hantera dessa. Via den har jag även fått inse att min - vad som till slut blev - besatthet av träning skapade ett sjukligt beteende som drog mig neråt sakta men säkert tills kroppen skrek stopp. De sista månaderna njöt jag inte en enda gång av att träna. Jag ville verkligen inte åka till gymmet en enda gång, men jag var ju tvungen. Tvingad av min ångest åkte jag dit ändå och piskade mig själv till att prestera bättre fast spyan satt i halsen på mig. Jag offrade återhämtning och tid till sånt som faktiskt kunde fått mig att må bättre för att få ihop det i schemat. För det var ju det jag och alla andra identifierade mig med - jag var ju träningsLinda, och visste inte riktigt vem jag skulle vara om jag la den delen av mig åt sidan. 
 
Nu när kroppen återhämtat sig något och orken infinner sig så har en väldigt tuff kamp inuti mig tagit fart. Nu finns det inte längre en ursäkt för att inte träna, och därför har träningsångesten fått fäste igen. Jag trodde att jag efter ett halvår kommit in på en annan bana, men nu inser jag att jag knappt kommit någonstans. Jag identifierar mig fortfarande som en vältränad person, och får sådan sjuklig ångest av att det inte alls är den bilden jag ser längre när jag tittar mig själv i spegeln, när jag inte orkar lyfta tungt på gymmet och inte får till 6 träningspass i veckan. Tankarna börjar jaga på mig i huvudet och när det till slut är en skrikande röst som säger åt mig att jag misslyckats börjar jag pressa in pass i kalendern där det knappt ens är möjligt för att hitta tillbaka till mitt forna jag. I stundens hetta glömmer jag bort att det inte alls är där jag vill vara egentligen. Mitt liv ser ju helt annorlunda ut idag, och jag mår ju mycket bättre av att leva som jag gör nu. Men ångesten gör mig för stunden dum i huvudet. 
 
Rädslan för att trilla tillbaka till den smala, orkeslösa kroppen piskade mig till att fortsätta - vilket gjorde mig minst lika svag i slutändan, trots att kroppsbilden var en annan
 
För hur roligt var det egentligen, att hela dagarna handlade om planering inför och efter ett träningspass? Att maniskt tima mattider och träningstider så att man blev blockerad från att hinna med annat? Att mellan två nattpass vakna med stress över att äta mat direkt samt ha 2 matlådor klara inför kvällen för att sedan skynda iväg till gymmet, ha en tidsgräns för när passet skulle vara färdigt, duscha och göra sig i ordning på jobbet samt hinna äta en gång till innan man började jobba igen. Detta hade jag 5 timmar på mig att göra från att jag slog upp ögonen. 
 
Det lite sundare jag vet att en sådan situation är ohållbar. Det är ju mitt mående resultatet av. Trots det jagar träningsångesten på så fort den får en chans. Min KBT inriktar sig nu på att jobba med denna biten. Trots att det kommer bli jobbigt så måste jag arbeta bort denna del av mig själv - för min egen skull. Som läget är idag har jag svårt att besöka gymmet utan att bli arg eller ledsen. Jag ser en helt annan person i spegeln än vad jag är van vid, och vikterna jag lyfter är inte ens i närheten av vad jag gjorde förut. Sunda Linda tänker att det inte är något att bry sig om - jag mår ju så himla mycket bättre nu - men ångesten säger att jag måste lyfta tyngre, äta mer och få in fler träningspass senare i veckan. 
 
 
 
För att minska på pressen har jag skaffat kort på ett nytt gym. Det hjälper lite, men lång ifrån hela vägen. Min KBTterapeut har förklarat att det bästa i en sånhär situation egentligen är att byta träningsform helt. Ungefär som när man blivit utbränd på sitt jobb och borde byta arbetsplats. Det som nog hjälper mig stort är att jag börjat spela fotboll igen. På de träningarna känner jag varken stress eller press. Det är enbart roligt och något jag verkligen saknat. Jag har ju varit sugen länge, men mitt dumma huvud sa till mig att jag inte kunde spela när jag gymmade - då kanske jag skulle förstöra mitt träningsresultat om jag sprang för mycket. Nu finns inga hinder alls! 
 
På min senaste KBTsession pratade vi om just denna stress jag känner över att ha tappat min identitet. Hon tyckte att det kunde vara en bra sak att skriva om detta. Dels för att det är bra för mig, dels för att jag ändå känner ett konstigt behov av att förklara mig för andra varför jag inte är den jag var längre - då jag ändå valde att vara så pass offentlig med min träning och dess resultat. Dum som man är så låter man det påverka en - vad ska andra tänka? Jag önskar att jag var vid det stadiet att jag inte brydde mig, men jag räknar med att jag kommer dit. Just nu ska jag i alla fall fokusera på att må bra i mitt eget beslut att träna för att må bra i kroppen!

It's like a stranger had a key, came inside of my mind and moved all my things around

Under det senaste halvåret har jag fått lära mig att det finns två typer utav trötthet.
 
Den första har jag kunnat känna genom hela mitt liv. Den vanliga tröttheten som infinner sig då man ansträngt sig mycket under en skol- eller arbetsdag, eller helt enkelt bara är färdig med dagen och behöver gå och lägga sig. Den känslan kan vara nog så jobbig när den kommer ovälkommet, men fördelen med den är ju att den ofta kan sovas bort.
 
Den andra tröttheten har jag för första gången i mitt liv fått upptäcka under förra året. Den tröttheten som är sjuklig och som inte går att vila bort. Den som hänger i från sekunden du vaknar på morgonen tills du äntligen får somna på kvällen. Den som inte släpper oavsett om du tar små sovstunder 10 gånger på en dag och som gör att du varken orkar koncentrera dig eller göra något som innebär att du måste lämna hemmet. Den som kan slå till som en blixt från klar himmel bara du gjort en sådan liten ansträngning som att åka till affären. 
 
Till en början levde jag med den konstant under några månaders tid. Man skulle kunna tro att man vänjer sig efter en tid, men obehaget släpper aldrig. Allt du vill göra är att sova. Sova dig igenom dagen och förhoppningsvis vakna pigg. Men besvikelsen är lika stor varje gång man vaknar och om möjligt mår ännu sämre än innan man somnade till. 
 
Succesivt under den sista månaden har tröttheten dock gett med sig och börjat släppa sitt grepp om mig. Men än så länge kan det fortfarande komma på besök och göra sig påmind om jag ansträngt mig för mycket. Jag har accepterat att det kommer att komma många bakslag innan jag kan må stabilt bra, men trots detta är besvikelsen lika stor varje gång jag vaknar på detta vis och inser att det jag planerat för dagen inte kommer att vara möjligt - att kroppen vill vila och att jag istället behöver lyssna på den.
 
De senaste två veckorna har jag kännt av den mer än tidigare. Jag har varit ganska generellt trött och har svårt att avgöra vad som kommer utav min pågående förkylning och vad som är effelten av att jag har gått upp i tid på jobbet. Varje gång jag får ett bakslag som detta blir jag lika rädd. Rädd för att halka tillbaka på ruta ett och få må sådär fruktansvärt dåligt igen. Att ligga instängd i mitt eget hus och se livet flyga förbi utanför, medan jag bara står still. Men sen kommer förhoppningsvis vändningen igen, och nu går jag med tunga steg och väntar på att det ska ske

If you knew, knew what the blue birds sang at you, you would never sing along

Här rullar livet på i ett rasande tempo som vanligt! Men jag jobbar på att försöka vara närvarande och verkligen uppleva allt som sker under tiden. Det är väl lite av det min rehabilitering inriktar sig på mestadels - närvaron. Att sluta bara springa igenom dagarna och ligga ett eller hundra steg framåt i tiden från det jag just nu gör. Att kunna bromsa upp och bara vara i stunden. Lättare sagt än gjort faktiskt, när man som mig är van vid att ha gasen i botten konstant. Men när man väl lyckas, då känner man verkligen varför man kämpar så hårt för att nå dit! Livet blir så himla mycket mer känslorikt när man ser till att uppleva allt man gör till fullo. 
 
Har hunnit ha många fina och lugna stunder under de närmsta veckorna. Julen firades med Jespers familj, som jag trivs väldigt bra med. De är lika lugna och lätta att umgås med som Jesper, så när vi är där på besök blir man lika harmonisk själv. Jag fick även massor utav fina julklappar och kände mig faktiskt riktigt bortskämd när vi åkte hemåt. Innan dess hann vi dock även klämma in lite hemvideos från ljuva 90-talet, där jag bland annat fick se min karl hoppa barbacka på grannens ponny på deras baksida.
 
Innan jul var vi ström-, vatten- och värmelösa under en hel helg tack vare stormen Helga. På dagtid fick vi då hänga ute och svärföräldrarna och det blev till en riktigt mysig historia med bland annat lilljul och pepparkakshusbygge!
 
 
För första gången har jag fått ha en riktig julgran! Himla mysigt!
 
Nyår bjöd på trerätters ute hos Jonas och Nattis i Snövelstorp tillsammans med vänner och deras söta barn. God mat, trevligt sällskap och roliga lekar gjorde den kvällen till en riktigt mysig nyårsafton och jag som var nykter körde sedan hem efter tolvslaget så att jag och Jesper fick vakna hemma i våran säng. 

Min stiliga herre och en av gullungarna - Azaleah
 
I samma veva som det nya året startade började jag även jobba mer. Nu är jag uppe i 75% vilket jag är riktigt stolt över. Inte hade jag trott för ett halvår sedan att jag skulle vara tillbaka såhär pass nu! Det känns riktigt hoppfullt, men jag försöker verkligen tänka på att inte ha för bråttom. Jag måste ju verkligen må okej innan jag ska upp och jobba heltid igen. Och ja, än så länge går det ju fortfarande både upp och ner även om det till övervägande del är ganska skapligt. Sakta men säkert går det i alla fall framåt, och jag välkomnar varje bit med stor glädje. 
 
Jag nämnde ju rehabiliteringen tidigare. Något som varit, och är, en stor och viktig del i den är hästarna. Faktum är att det var när min KBT-terapeut (vilken guldstjärna hon är!) tvingade mig att gå till stallet minst en gång om dagen som jag faktiskt vågade mig utanför dörren på egen hand för första gången sedan jag blev sjuk. Innan var jag rädd att jag skulle ramla ihop och dö på vägen. Och vilken vändning det blev! I stallet fick jag börja träna på min närvaro med hästarna. Att bara vara med dem, känna deras lukt, deras mjuka päls mellan fingrarna och varma andedräkt mot min kind. Det gjorde så otroligt mycket för mitt tillfrisknande. 
 
Till en början var det där jag var fri från yrseln för korta stunder. Men allteftersom veckorna gick lärde jag mig att ta med mig den närvaron jag hittat där ut i det vardagliga livet. Nu går det längre och längre stunder då jag är med i stunden och yrselfri, även om det kommer bakslag.
 
Detta har även lett till att jag hunnit knyta ännu finare band till hästarna. Jag och Ta har verkligen utvecklats i ridningen då det känns som om vi båda blivit mer lyhörda för varandra. Nu rider jag henne i repgrimma (på banan kan hon gå med halsring) och sitter på min mjuka barbackapad, och hon går i form som en klocka utan att jag behöver använda handen. Underbara häst! Igår blev jag så stolt så jag knappt ville hoppa av, det är så himla roligt när man hittar rätt! Fröken gasgas kan nu även galoppera lugnt på banan utan att jag behöver hålla in henne.
 
Varför repgrimma då? Jo, dels så har jag länge jobbat på att försöka ta bort så mycket av händerna som möjligt i min ridning. Jag har alltid haft en ganska mjuk hand, men risken för att bli hård i handen när man vill få ner tempot finns ju alltid där. Jag tittade på en dokumentär när jag låg förkyld om hur bettet ligger i munnen och hur ont hästarna kan få, och det gjorde att jag kände ännu starkare för att slippa använda det. Ta är smal i munnen och får lätt kläm utav bett, därför känns det nästan självklart att försöka rida så ofta som möjligt utan. Nu när vi fått så fin kontakt så går det alldeles utmärkt utan. Skönt!

 
Repgrimma och barbackapad från Taur. Bästa köpet på länge - padden är så jäkla bekväm! Fröken känns också väldigt nöjd! Kunde nöjt mig med sidepulltränset som finns i stallet, men det åkte upp i ögonen på damen, så jag gjorde på detta viset istället :)

Cowboyhästen!
Innan satt jag på en vojlock, men då hon har så vass rygg blev det frekventa skavsår i baken!
 
Det blir även mycket pyssel och mys med unghästarna när jag är ute. Speciellt med lilla Idunn, som även hon har hittat en väldigt speciell plats i mitt hjärta (Åsas Spraekur har jag ju börjat sitta på lite då och då, men nu har vi lite uppehåll pga halkan). Vi har tränat på att ta på grimma och även tränat lite horsemanship från marken, och hon tycker det är jätteroligt. Hon kommer alltid i full fart till grinden när jag kommer till hagen, springer mig i hasorna när jag är där inne och står sedan besviket och väntar medan jag pysslar med Ta och hon väntar på sin tur att få komma in en sväng. Söta lilla häst!



Är så glad över att man har möjligheten att ha dessa fina djur i sitt liv

I övrigt så har jag varit i princip konstant förkyld de sista veckorna. Det har krävt strikt vila, vilket gör mig lite stressad gällande träningen, men det tror jag bara är nyttigt. Jag måste komma förbi dendär stressen och släppa träningskraven på mig själv. Vi har pratat mycket om det på min KBT, och hon har sagt till mig att elitidrottare (som hon ändå tycker min träningsmängd klassas som innan) ofta upplever en svår abstinenssituation och jobbig omställning när man inte längre kan uppnå samma träningsnivå. Och ja, jag hade ju svårt att erkänna det då, men träningen blev ju ett beroende. En hatkärlek som jag hade svårt att slita mig ifrån. Något jag tvingade mig själv att göra trots att jag många gånger varken orkade eller hade lust - för att jag hade mina mål och krav på mig själv. Det är läskigt hur man kan förlora kontrollen över sig själv så pass. Det jag önskar mig framöver är en sund syn på kost och träning, men det tar nog ett tag att komma dit. Varje gång jag är på gymmet känner jag hur jag börjar jaga på mig själv. Sätta upp orimliga mål samtidigt som jag ser mig själv i spegeln och får ångest över hur mycket jag tappat. Det går så fort att falla tillbaka i det gamla tänket. Men jag måste hitta någon väg ut därifrån, så enkelt är det!

Några månader senare

Både sommar och höst har hunnit passera sedan jag senast satte mig här för att skriva några rader, och man kan säga att mitt välmående sakta försvann tillsammans med solen och värmen! 
 
Jag har inte varit överdrivet öppen gällande hur jag mått då jag inte orkat tänka på mycket annat än just det på sistone, samtidigt som jag skämts lite för min situation och hur jag tillät mig själv att hamna här. September var en tuff månad. Jag hade jobbat som en tok under sommaren med svängande tider som innebar att både mat, träning, sömn och mitt sociala liv hamnat helt på efterkälken och gjort mig alldeles hyperstressad över min situation. Till det kom utbildningar som gjorde att jag utöver jobb fick offra resterande del av min fritid för att hårdplugga inför dessa. Den sista delen på denna stressiga period var Trauma-utbildningen, vilket var ett både intensivt och nervöst moment med både praktisk och skriftlig examination som avslutning. Jag blev godkänd och kände mig både glad och lättad - nu var äntligen sista pusselbiten på plats och jag kunde kalla mig larmsköterska, och därmed även kliva på min efterlängtade natttjänst en månad senare. Så långt hann jag dock inte.
 
Dagen efter examineringen var en lördag som spenderades tillsammans med mina bästa vänner på stan. Plötsligt small det till i huvudet, hela omvärlden började gunga och jag slutade kallsvettig och likblek på golvet inne på en toalett där jag skamsen ringde mitt jobb och frågade om jag fick komma in (!) för att få ta ett blodtryck då jag inte kunde resa mig från golvet. Blev väl omhändertagen av mina fina kollegor och fick konstaterat att allting såg bra ut. Jag själv antog att jag bara fått ett blodtrycksfall och åkte hem för att fortsätta med vardagen. Söndagen bjöd på dop och jag hade mått skapligt under morgonen. Väl där small det till i huvudet 3 gånger och jag höll på att få total panik, vilket gjorde att vi fick lämna dopfikat tidigt. 
 
På måndagen fick jag efter ett besök på vårdcentralen återigen besöka mitt jobb, vilket jag såklart även då fann otroligt genant. Jag blev inlagd på hjärtavdelningen för utredningar av yrseln, som fortfarande kom i attacker med perioder emellan där jag mådde som vanligt. Allting som rörde hjärtat såg bra ut, DT av huvudet visade inget och jag hade inte heller borrelia. Efter några dagar fick jag komma hemåt och mådde riktigt bra på kvällen då jag blivit utskriven. Dagen efter var jag själv hemma, och insåg helt plötsligt att det gjorde mig livrädd! Om något skulle hända med mig fanns ingen där som kunde se mig! Jag var helt plötsligt alldeles orkeslös och ville bara sova, och yrseln som förut kommit i attacker var numera konstant och gjorde mig i princip sängliggande. 
 
Senare samma vecka blev jag inlagd igen. Denna gång pga buksmärtor. Det blev många turer in och ut under två veckor fram tills de äntligen hittade problemet - jag hade en cysta i magen som växte. Till slut brast ett kärl i cystan så att den blev blodfylld, varpå cystan sprack och blödde ut i buken. Som tur var tog kroppen hand om detta själv och jag slapp operation. Fick efter observation komma hemåt igen, vilket denna gång var på riktigt osäkra ben. Helt plötsligt hade jag blivit rädd för att vara hemma där ingen hade mig under uppsyn. 
 
De två veckorna som följde var hemska. Jag drabbades av svår panikångest som kom sköljande över mig som en våg. Attackerna blev så pass intensiva att jag till slut trodde att jag var på väg att tappa förståndet helt och hållet och kände mig helt avskärmad från verkligheten. Jag har haft ångestattacker förut, men då har jag kunnat koppla dem till något. Nu kom det bara som en smäll och jag kunde inte mota bort dem. Jag trodde vid ett flertal tillfällen att jag höll på att kvävas och kunde inte lugna mig utan Jespers och mammas hjälp. Under dessa två veckor vågade jag knappt lämna huset och var i stort sett sängliggandes konstant och pendlade mellan att sova och ligga och glo upp i taket. Mamma kom förbi några gånger och drog upp mig ur soffan för att gå promenader med Acke, men då yrseln skrämde mig så vågade jag inte göra mycket annat. Det krävdes en lång stunds uppladdning med att sitta i bilen och ladda för att ens våga gå in på ica och handla. 
 
Min läkare var helt övertygad om att detta var en akut stressreaktion och tyckte inte att det var konstigt alls att jag reagerat som jag gjort, men jag kunde verkligen inte acceptera att det var stress som orsakat detta. Jag kände mig ju döende! Jag orkade ju inte vara uppe ur soffan mer än att gå från punkt a till b innan jag behövde lägga mig och sova igen. Jag var svag i kroppen och skakig, och kunde inte ens komma ihåg vad jag gjorde för 5 minuter sedan. 
 
Det tog mig ganska lång tid att sakta men säkert inse att det inte var något fel på min kropp, mer än det stressen orsakat. Ju mer jag började acceptera det och då utmana yrseln så började jag att må bättre och bättre. Det har gått väldigt långsamt framåt och det har varit några rejäla bakslag på vägen. Jag har behövt träna mig på att göra allt igen, från att gå ut själv till att vistas bland människor, men nu börjar jag faktiskt känna mig som en människa igen - även om jag har långt kvar tills jag känner mig som gamla Linda igen. Det har varit ett mixtrande och inställande av mediciner som både hjälpt och skälpt, jag har gått regelbundet till både sjukgymnast, kiropraktor och KBT-terapeut och jag tror alla dessa delarna har haft sin del i att det gått framåt. 
 
Att komma tillbaka till jobbet var en stor hjälp för mitt mående. Eller, inte till en början. Först var det väldigt ångestladdat då vi inte alls hade någon plan för mig, utan jag fick hoppa direkt in på 100% på en måndagsnatt på nya akutmottagningen där jag aldrig satt foten tidigare. Det blev pannkaka av det hela och jag sov i stort sett konstant i 2 dagar efteråt och mådde riktigt dåligt igen. Min chef försökte styra om så jag fick komma in på dagtid istället under resten av veckan, men på fredagen sa det stopp och jag fick gå hem igen och vila upp mig en vecka. Efter att ha lagt upp en bra plan med läkaren och chefen kunde jag sedan börja jobba 50%, och då gå halva pass. Så har arbetet sett ut sedan dess och det fungerar faktiskt riktigt bra! Jag har jättekul på jobbet och känner verkligen att jag är på väg tillbaka! Det svåraste nu är att inte bli lockad till att bara köra på igen när man börjar känna sig piggare. Jag har fått bromsa mig själv flera gånger då jag gärna tenderar att börja planera upp mig alldeles för mycket.
 
Läget just nu är ganska skapligt. Jag kan bli yr lite då och då, men inte alls på samma vis som förut. Orken börjar sakta men säkert komma tillbaka, även om vissa dagar inte blir mer än att jag jobbar mina timmar och sen måste lägga mig och sova så fort jag kommer hem. Jag har accepterat att det kommer att ta tid och inser att jag aldrig kommer kunna att gå tillbaka till det livet jag levde innan. Men varför skulle jag vilja det? När jag ser i backspegeln så förstår jag verkligen inte varför jag inte drog i handbromsen tidigare. Jag hade ju alla tecken på att det höll på att gå åt skogen mitt framför näsan på mig, men valde ändå att köra på ända in i kaklet! Jag pressade mig själv till att träna trots att jag var alldeles slutkörd och knappt orkade prestera på gymmet och bara blev illamående, jag blev aldrig pigg hur mycket jag än sov, jag hann inte sköta maten och jag hade så mycket ångest över att inte hinna med allt jag ville att jag blev alldeles vansinnig. Jag var så instabil i humöret att jag inte ens kände igen mig själv längre. Någonstans där borde jag ha insett att det började gå för långt, men det är lätt att vara efterklok och jag har fått lära mig en ordentlig läxa nu!
 
Jag har lärt mig att prioritera om. Att se vad som VERKLIGEN är viktigt för just MIG. Vilka vänner som är värda att lägga energi på och vilka som bara slukar den, vad för aktiviteter som faktiskt får mig att må bra och vad jag gör bara för att jag känner mig manad till det. Främst har jag fått lära mig (med mycket hjälp av vänner & familj) att säga NEJ - både till andra men även till mig själv. Något jag gjort alldeles för sällan tidigare. 
Istället för att försöka pussla ihop tid med alla världens människor har jag valt att prioritera mina nära vänner, istället för att stressa upp mig över när och vad jag ska äta har jag helt enkelt bestämt mig för att bara äta det jag känner för (det låter väl som vanligt folkvett för många, men hela mitt liv och matintag kretsade kring träningen och prestation innan) och istället för att spendera 6 dagar i veckan på gymmet ger jag mer tid åt min sambo, familj, vänner och hästarna - som faktiskt varit de bitarna som dragit mig upp ifrån vad som kändes som botten. Just hästarna har varit en riktig räddning för mig, och jag är så tacksam för dem! Min terapeut tvingade (bokstavligt talat) ut mig till stallet, då jag först inte vågade ge mig bort dit. När jag väl vågat mig dit och fått träna på att vara närvarande med dessa fantastiska djur så insåg jag att DETHÄR är det jag ska prioritera - för det är ju det jag alltid älskat och mått bra av. Till en början var stallet det enda stället där jag kände mig klar i huvudet, men nu har jag kunnat ta med mig den närvaron när jag gör andra saker. 
 
Jag behöver skriva dethär. Det slog mig igår. Jag har vid flera tillfällen gått och tänkt att jag borde ta och skärpa mig och börja jobba och leva som vanligt, och har då fått påminna mig om att jag inte väljer att vara på dethär viset. Det är inte jag som är lat och bekväm, det är min kropp som sagt ifrån - och nu måste jag ge den tid att återhämta sig. Det har tagit lång tid att bryta ner den, så det är inte så konstigt att det tar långt tid att bygga upp den igen. Jag blir ofta nedslagen och tappar hoppet. Till en början hade jag inte ens något framtidshopp alls. Nu kan jag se ljust framåt, men får ofta dippar då det känns omöjligt. DÅ, när dessa dippar kommer, kan jag läsa detta och se tillbaka på hur jäkla långt jag har kommit sedan dendär dagen för tre månader sedan. Då kan jag minnas hur jäkla dåligt jag mådde de första veckorna och inse hur himla mycket bättre tillvaron är nu. Därför behövs denna långa uppsats.
 
Det finns dock inget ont som inte för lite gott med sig! Jag har verkligen insett vilka fina vänner, familjemedlemmar och sambo (inklusive svärfamilj) jag har! Alla dessa människor har varit så fantastiska under denna period och stöttat och hjälpt mig på alla sätt de kunnat. Utan dessa människor hade jag garanterat legat kvar i soffan just nu och varit yr i huvudet och sovit omvartannat. Men som tur är så har det gått raskt framåt - och så ska det fortsätta!

Now wicked toungues can speak, and rewrite history

Just nu känner jag mig som väldens sämsta människa, och har ångest till den graden att jag börjar fundera på hur det ens kommer sig att jag förtjänar att gå i ett par skor när jag beter mig som jag gör...
 
Det är väl mycket stressorer runtikring som spelar in, men just denna dagen har fått bägaren att rinna över totalt och jag känner mig så fruktansvärt vidrig som person. Jag fick idag veta att min humor har gjort någon illa, och det ursäktade jag mig såklart för och såg till att reda ut situationen snabbare än ögat då jag aldrig menat att såra, men tankarna började snurra direkt. Om nu en person blev sårad och faktiskt sa det till mig, hur många finns det då som inte delar samma grova humor som jag - som faktiskt upplever mig som rentutav elak bara för att jag har den jargongen?
 
Det satte en stor klump i magen på mig. Det är inte ett dugg synd om mig, jag får ju skylla mig själv, men åh vad ont det gör att bära på dessa känslor. I mitt kompisgäng och i min familj har vi alla samma tuffa attityd gentemot varandra, och skojar gärna på varandras bekostnad. Men där fungerar det ju, för där är alla med på att det just är skämt. Pinsamt nog verkar jag glömma av mig när jag umgås med andra, trots att jag vill att folk runtikring ska få det bästa utav mig, och tråkar även dem även fast jag inte reflekterar över det. 
 
Jag kan må dåligt över att se andra agera illa, men det finns inget som får mig mer illamående och arg än när jag själv inte beter mig som jag tycker att jag borde. Då skäms jag över mig själv, och tycker att de i min närhet kanske borde göra det också. Och jag blir rädd. Rädd för att jag är påväg att bli precis så som den personen jag fasar för att bli. Skulle jag en vacker dag vakna upp och inse att jag betedde mig mot andra på det viset så vet jag inte vart jag skulle göra av mig själv, för jag skulle aldrig vilja få någon annan att känna så som jag kände när jag själv fick det beteendet riktat mot mig....

All hope is gone...

Nu börjar ångesten lätta något och lite klarare och redigare tankar börjar åter formas i mitt huvud.
 
Men åh, så dåligt jag mådde förut idag! Jag har inte nämnt det annat än i träningsbloggen, men sedan nyår har jag haft ett knä som strulat. Har haft en diffus smärta under knäskålen som jag märkt av när jag försökt träna benen, suttit på huk och gått i trappor. När jag stått och gått har jag inte känt någonting, varpå jag antog att det inte var något fara och satte igång med stabiliseringsträning. Knät blev bättre, och till slut var jag i princip symtomfri. Då jag trodde att problemet var någorlunda löst så vågade jag mig på att träna tyngre igen, och det gick ju så bra! Fram tills i början på veckan då jag helt plötsligt vaknade en morgon med samma smärta i knät som tidigare. Det var då det började gå upp för mig att dethär inte verkar vilja gå över så enkelt...
 
Igår försökte jag att bara träna baksidan av benen utan att belasta knät, vilket gick riktigt bra. Fick även lite massage av frugan efteråt och det kändes fortfarande bra. Idag när jag vaknade var dock smärtan närvarande även när jag vilade, och kändes märkbart av när jag gick. Därför bestämde jag mig för att gå ner till en privatläkarklinik, där de har knäspecialister, och boka en tid. 3 veckor skulle jag få lov att vänta - sen släpper sjuksköterskan i receptionen dödsdomen: "Du får inte göra något som belastar knät under tiden, du får bara träna överkroppen om du ska styrketräna". På frågan om jag åtminstone fick cykla eller jogga var svaret även där nej.
 
Behöver jag meddela att jag gick storgråtandes ut från kliniken? Fy så ledsen jag blev! Det är nog inte lätt för någon som inte brinner så hårt för något att förstå, men det kändes som om alla mina drömmar och mål gick i kras. Jag kommer inte att vara i någon fin form i sommar (även om det är det mest oväsentliga i sammanhanget så svider det någonstans ändå efter allt arbete man lagt ner), det blir inte heller något tävlande i år och det blir då alltså även inget gladiatorerna! Fy tusan! Jag antar att det var min tur att få ha lite oflyt nu helt enkelt!
 
Det tog flera samtal med frugan och ett peppande planeringssamtal med Jejje, som hade mängder av ideér på alternativ träning, innan jag kände mig människa nog att gå tillbaka till skolan igen. Trots det så är det fortfarande ett stort tomrum som breder ut sig inom mig. Mycket utav det är rädsla. Visst, jag skulle kunna vila benen helt i tre veckor OM jag visste att det bara skulle bli tre veckor, och inte mer efter det. Men då jag inte vet vad det är för fel på knät så vet jag ju inte heller vad domen blir efter läkarbesöket. Tänk om det blir operation? Tänk om det blir flera månader med enbart lätt rehabträning? ALLT jag jobbat så hårt för kommer ju bara vara ett minne blott då. Och hur ska jag kunna instruera när jag inte kan knäböja? Hur ska jag kunna jobba på sjukhuset om jag inte får belasta mitt knä? Usch, det ligger så många frågetecken i mig och gror...
 
Dethär var absolut ett bakslag av värsta sort!!!

Can you feel my voice breathing life into you?

Nu har jag för första gången på mångamånga dagar lite såkallad "egentid", och ska nu försöka komma på något mysigt att fylla den med. 
 
Jag är ju egentligen lite av en ensamvarg, och tycker oftast det är skönt att få en stund för mig själv om dagarna. Tycker det kan bli för mycket att ha folk runtomkring mig hela dagen, bortsett från Magnus då. Honom har jag vant mig vid att ha nära inpå mig, så han är som en andra del av mig! Min bättre halva helt enkelt! Nu på senaste har jag dock börja komma ifrån detta mer och mer. Jag tycker inte alls att det är lika skönt att vara själv längre, utan är alltsom oftast i sällskap av någon och tycker då istället att det blir tråkigt att komma hem till ensamheten om Magnus är iväg och jobbar. Det är lustigt hur man kan förändras så mycket. Jag har ju alltid varit på detta vis. Dock tror jag att det är en förändring till det bättre, jag hinner ju spendera ännu mer tid med mina underbara vänner när jag är mer aktiv och tar mig utanför dörren! (:
 
 
Nu ska jag dock vara själv fram tills Mange kommer hem, det har jag minsann bestämt! Tiden ska spenderas med lite pyssel. Först tänker jag faktiskt dammsuga, och sen ska jag pyssla om mig själv med ett varmt bad och ansiktsmask - självklart med ett iskallt glas Pepsi Max i handen! Det låter inte helt fel - jag tror jag smiter iväg från datorn nu! 

I hate it!

Det är inte mycket här i världen som jag rakt från hjärtat kan säga att jag hatar, men under det senaste året har jag om och om igen blivit påmind om hur starkt jag OGILLAR att cykla! Fytusan så aggresiv jag blir utav det! Det är inte många saker som kan orsaka kort stubin hos mig, men här har jag verkligen hittat min akilleshäl! Känner mig ungefär som madame Mim från svärdet i stenen (den MÅSTE ni väl ha sett som barn?!) "Jag haaaaaatar solsken" Fast i detta fall cykling då. Ja, ni förstår nog! Jag sitter likt en arg bulldog och morrar åt allt när jag trampar fram på detdär stålmojet! 
 
Varför blir jag så irriterad utav detta då? Jo, för det första så är det bara jävligt jobbigt att cykla. Man blir svettig när man inte vill bli det - exempelvis när man ska och jobba och inte vill se ut som om man nyss besökt gymmet när man kommer fram. Självklart lägger även växlarna av på kräket när det är kallt ute, så att man får trampa som en idiot på ettan som knappt tar en framåt och i princip se sig själv bli omkörd av farmor med rullatorn mitt i sin ansträngning. Släng på lite motvind också så är receptet på ren och skär ilska komplett! 
 
För det andra så blåser det i både ögon och öron - ögonen rinner som niagarafallen, och när man väl kliver av sitt skitfordon kan folk lätt missta en för att precis ha klivit ur tv-soffan och sett klart "the notebook". Öronen svider något fruktansvärt av den kalla luften, och inte ens mössjäkeln kan hålla isvindarna ute. Med andra ord är man i princip både döv och blind när man kommer fram! 
 
För det tredje, och det som troligtvis bidrar mest till min frustration, så är man hatad utav precis alla när man tar sig an rollen som cyklist! Bilisterna hatar en när man idiottrampar fram på vägen i ettans växel, fotgängarna hatar en när man väl fått lite rull och tagit sig undan de muttrande bilförarna och upp på gång/cykelvägen! Där ska man inte vara tycker de, och blänger ilsket på en - både när man susar förbi med farten man fått upp, och när de traskar förbi en igen när man är åter till att idiottrampa på ettan igen. Cyklisterna, ja de hatar en för att man ser ut som ett ilsket bi där man trampar fram! Och det är ömsesidigt - när jag cyklar hatar jag dem alla!
 
 
Det är ett jäkla påhitt detdär! Och för övrigt så är jag fruktansvärt usel på det! Tacka vet jag två friska ben som klarar av att promenera! Jag tar nog hellre 10-20 minuter längre på mig att komma fram - och då vara fridfull i sinnet - än att vara ett omkringvandrande monster när jag väl nått min slutdestination!

I'm ready but I'm wrong, and I'm blind to it all

Jag på det senaste kommit till insikt med något gällande mig själv.
 
Jag ursäktar mig alltid för att jag har så mycket omkring mig och inte riktigt tycker mig hinna med allt och alla runtikring, och påpekar ofta att "Snaaart går jag ut på praktik, då har jag tid" Snaaaart är praktiken slut, då blir det lugnare" "Snart är det sommarlov..." etc. Sanningen är nog så att det är såhär vuxenlivet ser ut. Trots att jag studerar nu och har mycket med det så KAN jag ju faktiskt lägga upp dagarna på ett annat sätt. Det som dock gör att jag har svårt att ta mig för att göra saker är att jag går runt med en stress hängandes över mig 24/7, då jag vet att det är så mycket jag borde göra. 
 
Jag kan komma på mig själv med att tänka att nu är jag snart färdig - snart slipper jag studierna och kommer ut i arbetslivet, DÅ ska jag minsann ta tag i allt runtikring. Men sanningen är ju även här att jag då kommer att gå på ett fast schema, något som jag i dagsläget inte alls tycker är speciellt roligt då jag vant mig vid att kunna vara lite flexibel med tiderna. Jag kommer säkert att vara precis lika stressad då som jag är nu. Jag är ju trots allt så av naturen...
 
Därför är min uppgift till mig själv nu att stanna upp och leva i nuet. Jag vet att jag fått säga det till mig själv många gånger förut, men jag blir bara värre och värre när det kommer till att längta förbi vissa perioder i livet. Allt är värt att upplevas, och nu ska jag bannemig dra i handbromsen och bara nöja mig med vad jag i nuläget har. Jobba kommer jag ha all tid i världen att göra när jag tagit min examen, så nu ska jag allt se till att NJUTA av att vara student ett tag till!
 

We are the disillusioned. We've been left wanting more

Första måltiden är nere! Nu får vi vänta med spänning och se om den gör susen i kroppen!
 
Eller, någon vidare värst måltid blev det väl inte egentligen, men lagad mat var det i alla fall. Hemmagjort potatismos med lite extra smör i bara för att bygga upp energiförrådet i kroppen lite. Förhoppningsvis blir jag lite piggare nu och kan vänja in magen vid mat, så att jag kan äta lite mer senare idag. Sålänge varvar jag med mina näringsdrycker! Mamma hade skickat med syster lite tårta hem som jag skulle få som tröst för att vi inte kunde komma i söndags, så jag hoppas på att den ska kunna slinka ner ikväll också! Det kan gå åt nu! Allt som trillar ner i magen och stannar där är guld värt i mina ögon nu. Efter två vändor kräkstormar så är man inte allför sugen på att äta någonting alls, så man får ta vara på det man lyckas få smak för!
 
För övrigt så har jag en sådan fruktansvärd sommar-längtan nu! Jag vill slippa pälsa på mig så fort jag går ut! Jag vill ha solsken, värme & kunna gå i shorts eller klänning och faktiskt känna mig lite fin! Tro det eller ej, men jag längtar till och med efter att få bli lite solbränd! Det hör ni nog inte mig säga allför många gånger! Jag är väl ingen solhetsare direkt, men nu när jag suttit och tittat på kort från tidigare somrar så ser man ju ganska tydligt att man är en ganska så mycket snyggare version av sig själv under sommarhalvåret! Solarium kommer dock inte på fråga, det är onaturligt och bara jäkligt dumt! Visste ni att risken för malignt melanom (den värsta sortens hudcancer) ökar med 80 % om man solar solarium innan man fyllt 30? Vill man verkligen riskera det för att få en fejkad läderbränna som ändå inte sitter särskilt länge och gör att din hud åldras i förtid? Jag avstår hellre - i alla lägen! 
 
Nä, jag ska väl inte hetsa till sommaren - jag har mycket att leva för här och nu, och kan då lika gärna passa på att njuta av nuet så länge! Det är faktiskt ganska mysigt att se våren knacka på dörren! Jag älskar att se snön smälta bort och få vakna utav fågelkvitter utanför fönstret! Det spritter i hela kroppen på mig då! Bäst av allt startar man dagen med en solig promenad till praktik/skolan, och hinner då samla massor utav energi innan man är på plats! Vilken stämningshöjare! 
 
Ska nog faktiskt försöka mig på att gå ut och traska en sväng i vårluften så fort maten lagt sig tryggt i magen och jag ser att det inte blir totalkaos utav det hela! Det gör nog gott för själen!



I'm free to breathe again

Idag har jag haft en väldigt lugn dag hittills, och därmed alldeles för mycket tid över till att spåna. För min del brukar det inte vara alltför bra, då jag ofta kan må dåligt utav att tänka och fundera för mycket - men idag har det faktiskt lett till något bra!
 
Jag har suttit och bläddrat i mitt bloggarkiv och läst gamla inlägg, från både bra och dåliga tider, och funderat över både nuet och då. Där jag är idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så osäker i mig själv för bara 2-3 år sedan. Hur jag tog åt mig utav precis allt som alla sa till mig och om mig. Idag har jag kommit till det stadiet där jag känner att jag har hittat mig själv och den personen jag vill vara. Jag orkar inte längre lägga energi på att tänka att någon annan kanske skulle gilla mig bättre om jag var på något annat sätt, utan jag finner mig i att man fungerar bättre med vissa människor än med andra. Någon gång måste man ju landa i sig själv och se vad man själv vill få ut utav sina bekantskaper också, inte bara vad de förväntar sig att få ut utav en själv. Det är ju ändå man själv som i slutändan ska leva med sitt beteende och trivas med den man är och de man har runtomkring sig, resten får ju faktiskt ansvara för sig och sitt.
 
Med detta menar jag inte att jag tycker mig ha lagt på något dålig attityd gentemot folk. Jag älskar fortfarande att göra andra glada, och går gärna utom mig för att lyckas med detta. MEN inte på bekostnad av mitt eget mående. Duger man inte som man är, så är det inte i mina ögon någon menig med att försöka vara någon annan i någons ögon, det håller aldrig i längden ändå.  
 
Jag har fått ta många elaka kommentarer gällande min träning, och det är ju inte jätteaccepterat som tjej att träna såsom jag gör. Det är tur att jag är i det stadiet jag är nu, då jag enbart går efter vad jag tycker är snyggt och vad jag mår bra utav själv - annars hade nog de kommentarerna kunnat få mig att må väldigt dåligt. Bita ifrån när de kommer, det tänker jag dock absolut fortsätta att göra av ren princip - för jag tycker inte att det på något sätt är okej att påpeka till någon annan hur de ska se ut och inte, och absolut inte att sitta och skriva till någon att denne är ful. Det är lågstadienivå, och har man inte växt ifrån den uppfattningen om att snyggast är bäst så kanske det är bäst att vara tyst tills man har något bättre att säga. Livet handlar, i alla fall inte för min del, om att vara snygg i någon annans ögon - vad vinner man på det, mer än bekräftelse? Jag vill må bra i min kropp och med de människor jag omger mig med samt uppfylla mina drömmar. Det är allt som är värt något i mina ögon...
 

I live with the memories, regret is my home. This is my true freedom

Idag har jag gjort mig skyldig till att starta en väldigt hetsig diskussion bland mina facebookkamrater! Det är lite intressant att se hur ett ämne kan göra människor så upprörda och agiterade gentemot människor de aldrig träffat! Jag försökte väl hålla mig utanför diskuterandet, men frågan var faktiskt seriöst ställd (med glimten i ögat): jag ville veta svaret!
 
Det hela bottnade väl inte i en lika rolig situation. Saken är den att detta nog var mitt sätt att lätta upp stämningen för mig själv under lite av en existensiell kris jag haft på sistone. Morgonen blev en mycket djup sådan för min och Manges del, då jag under natten vaknade upp i en utav många dödsångestattacker jag under de sista veckorna plågats utav, och vi satt och pratade kring mina tankar. Efter att han åkt iväg fortsatte jag att spåna, och kom av någon anledning in på skapelseberättelsen. Det var då frågan väcktes: 
 
Kan ju tillägga att diskussionen fortfarande är i full gång i skrivandets stund ;)
 

Jag tror att hela min nyuppväckta ångestproblematik grundar sig i att jag på sätt och vis kommit i nära kontakt med döden på sistone. Dels via krocken, där jag för en stund trodde att jag var på väg att ta mitt sista andetag, och dels på avdelningen där jag nu har praktik. Jag har fått en helt annan syn på livet, på bara någon månad. Helt plötsligt kan jag inte ens förstå hur jag kunnat gå och slösa tid på att bekymra mig över småsaker, när jag vet att man bara lever en gång. Och denhär gången kan ju vara slut när som helst! Varför då spendera sina dagar med att vara onödigt nere? Jag vill njuta av den tiden jag får och för det har jag nu insett att det krävs en helt annan inställning än vad jag haft tidigare! Det finns positiva sidor i allt och alla - om ni bara visste hur mycket gladare man blir utav att tänka så!
 
Jag har först nu, när jag kommit ut på min praktik, insett hur skört ett människoliv egentligen är. Hur små saker som kan få det hela att bara ta slut. Att ett enda organ, hjärnan, kan styra ens varande och inte varande på så många olika sätt - och trots detta vara så känslig! Och jag pratar inte bara om att dö. Minsta lilla skada i fel område och du är inte du längre. Du kanske tappar din personlighet, dina minnen eller några utav dina kroppsliga funktioner - och allt detta bara inom loppet av några minuter. Du kanske inte ens hinner förstå själv att den du var precis dog. Eller att hela du dog...
 
Det är ganska tunga tankar jag fått dras med, men eftersom jag försöker tänka positivt så gör jag allt i min makt för att bearbeta dem och ta mig igenom denna ångestperiod! Det går ju faktiskt att repa sig från det mesta, både kropplsigt och mentalt, det ska man vara medveten om! Det gäller bara att vara envis och kämpa! Precis som jag tänker vara nu, med min ångest! 
 
  

Silence your fear, we've got to move higher. Unlock the stars in the sky guarding us all

Idag är jag riktigt, riktigt stolt över mig själv faktiskt!
 
Trots att det tog emot något enormt att gå upp ur sängen imorse så tog jag mig iväg till skolan, klarade av att vara närvarande i nuet och gick iväg och tränade efteråt - något som fick mig att må mycket bättre i huvudet! Hann bara komma hem och äta, sen var jag ÄNNU duktigare och satte mig i soffan och pluggade.. Eller ja, jag somnade ganska snabbt med boken i hand. Tanken var ju god i alla fall! Vaknade dock av mitt egna skrik efter att återigen ha drömt samma hemska mardröm! Har nog aldrig varit med om maken till något sånt! När ska jag sluta drömma såhär?
 
Jag vet ju att jag är en person som ältar, tänker mycket och överanalyserar saker ner till minsta beståndsdel - men någon gång måste det ju ta slut? Nu vet jag ju också att det bara är två dagar sedan det hände, och att jag inte förrän igår verkligen förstod vad det var som hade hänt, men nu tycker jag att jag ska kunna sluta upp att tänka på dumheter och fokusera på allt bra istället!
 
 

How can people be so heartless?

En sak som slog mig under gårdagen, som jag faktiskt än idag retar mig något enormt på, är hur okänsliga och taktlösa människor kan vara.
 
Mitt i allt kaos, där vi hade hjälp utav några fantastiska medmänniskor som gjorde allt i sin makt för att lösa situationen, så fanns där "folk" (som jag nästan istället vill kalla något riktigt fult) som trängde sig fram bara för att filma/fota och på så vis gotta sig i våran olycka bara för att de tyckte det var häftigt... Hur tänker man då? Förstår man inte att det ligger ganska mycket känslor i en sådan upplevelse? Varför kan man inte bara visa lite respekt och hålla sig ur vägen för de som faktiskt gör något om man ändå inte är där för att hjälpa?
 
Jag minns extra mycket en dam, som jag blev så förbannad på! Jag sprang bak mot bilen för att hämta ett grimskaft som vi kunde använda för att dra loss ena hästens ben med och när jag kom tillbaka stod hon mitt ivägen mellan en annan bil och räcket så jag inte kom förbi, var fullt fokuserad med att fota med sin mobil, och vägrade flytta på sig när jag skulle ta mig fram... Vem gör så?! Hade jag inte haft huvudet fyllt med annat hade jag berättat för henne hur respektlös hon var...
 
Nåväl.. Inte värt att reta upp sig över antar jag.. Det är bara så mycket tankar och känslor som surrar i huvudet så man har snart gått igenom hela känslobanken. Tröstshoppat har jag med gjort! Både dendär efterlängtade svarta runda ryamattan som vi så länge velat ha till sovrummet och en supermysig filt som jag ikväll kunde gosa ner mig i när Emelie och hundarna var över och sällskapade mig framför X-factor. 
 
Lite plugg fick jag gjort, men inget värt att hänga i julgranen! Imorgon ska bli en bättre dag - det bara måste bli det! Trygg kan jag i alla fall vara med att onsdag blir magisk, för då kommer Mange äntligen hem och då är det 100% glädje som kommer att fylla min kropp!

Guarded by angels

Usch, det känns verkligen som att jag just nu bara behöver få ur mig allting.
 
Mest av allt skulle jag egentligen bara vilja prata med Magnus, ännu hellre ha honom här, men just nu är ingenting utav det möjligt. Han kommer hem först på onsdag och när jag vaknade imorse hade jag fått meddelanden på Skype om att hans laddare till datorn gått sönder och att det bara var 5 minuters batteritid kvar innan hans dator skulle slockna. Vi kan alltså inte prata med varandra förrän han står på svensk mark på onsdag morgon.
 
Vet inte hur jag ska börja med att förklara gårdagen, mer än att det är det mest overkliga jag någonsin upplevt. Jag kände mig inte som att jag befann mig i min egen kropp förrän jag satt på akuten och allting började sjunka in i huvudet på mig och jag på riktigt insåg vad vi precis varit med om. Jag ska väl ta det hela från början antar jag.
 
Vi var på väg att flytta Lindas hästar till det nya stallet de ska stå i. De första hästarna var på plats och vi körde nu de två sista längs söderleden, när transporten började kränga något fruktansvärt och drog med sig bilen fram och tillbaka mellan körbanorna. Det blev bara värre och värre och helt plötsligt slungades bilen runt och jag hann bara tänka att "nu dör vi" innan vi smällde in i mitträcket mellan körbanorna. Hästtransporten lossnade från bilen, välte över på sidan och flög iväg bortpå vägen. Vi var ute ur bilen på sekunder och sprang bort för att kolla hur hästarna klarade sig. Det var nog de längsta metrarna någonsin, när man inte visste vilken syn som skulle möta en när man kom fram. 
 
Allting som hände därefter känns som ett enda stort virrvarr, då man totalt tappade uppfattning om både tid och rum. Det enda som just då fanns i huvudet var att få loss hästarna och att hjälpa Linda. Det kom ganska snabbt ett helt gäng med fantastiska människor som hjälpte oss att få loss och få ut hästarna (den ena hästen låg fast under skiljeväggen samt med den andra hästen över) och det kändes verkligen som ett mirakel hade inträffat när de sedan stod därute båda två - uppe på benen och så fantastiskt samlade med tanke på omständigheterna! 
 
Vi fick hjälp att se till så att hästarna fick stå i ett stall i närheten sålänge samt att de kollades igenom, sedan fick vi åka upp till akuten för undersökning. Både Linda och jag klarade oss undan med lite mindre krämpor som botas med smärtlindring i någon vecka framöver och det känns helt otroligt att vi alla klarade oss så himla bra fysiskt! Som vi sa till varandra igår - vi hade verkligen änglavakt denna dag! 
 
Sen var det ju såklart den mentala biten. För min del tog det en ganska lång stund innan jag blev chockad. Just i stunden var jag så otroligt fokuserad på att få ut hästarna och jag ville inte bryta ihop framför Linda då jag ville vara ett stöd för henne och samtidigt kände lite så att "dethär händer inte mig, det är Linda det är synd om". Men när jag sedan kom hem och lugnade ner mig kom smällen! Jag somnade ganska snabbt, men hela min natt kantades utav samma mardröm om och om igen och jag vet inte hur många gånger jag vaknade skrikandes och gråtandes över att ha upplevt samma situation igen. 
 
Nu har jag vilat upp mig hemma varpå jag är något lugnare, och får förhoppningsvis komma iväg och träffa både Linda och hästarna senare. Det tror jag kommer att göra susen. Det är ju trots allt skönast att prata med den man upplevde detta tillsammans med - man förstår ju såklart varandras känslor bäst. Dock kan jag ju säga att jag tar cykeln dit - än är jag nog inte redo att sätta mig i en bil igen!
 
http://nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7971278
 
 
 

You're the one thing that I'm missing here

Just nu är det alltför märkbart att du inte är här...
 
Det är helg, jag har därmed alldeles för mycket dötid och det är just på helgdagarna som vi i vanliga fall hade haft mest tid för varandra. Igårkväll hade jag filmkväll med tjejerna, vilket var supermysigt, men när jag åter kom hem till nesamheten så tog det riktigt hårt. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket just nu Magnus!!! Inte ens en vecka har gått utav den tiden jag måste hålla ut, men jag tycker redan att det börjar bli dags för dig att komma hem, för jag orkar inte sakna dig såhär alltför länge till!
 
Likadant var det att vakna ensam imorse, i en tom och morgonkall säng, och bara ligga där och stirra upp i taket och inte riktigt veta vad man skulle ta sig för, för att få tiden att flyta på lite fortare. Jag vet att veckodagarna kommer att gå fort. Jag har tenta samt mycket plugg i övrigt och jag kommer säkerligen ha fått komma igång och träna igen om förkylningen ger med sig. Sen är det bara en sånhär hemsk helg till att uthärda innan dagarna helt plötsligt är väldigt få tills du är hemma hos mig igen ♥

Living's a wicked dream, where things turn out all wrong. We're all so weak, no matter how strong

Jag låter troligtvis som en riktig tok just nu som hoppar fram och tillbaka från dag till dag med att vara helnere och jätteglad. I den sinnesstämningen jag är just nu krävs det inte mycket för att putta mig i någon utav riktningarna, då jag känner mig så fruktansvärt känslig och instabil (känslomässigt)!
 
Idag har jag alltså haft en riktigt, riktigt jobbig dag! Det hela började under natten då jag vaknade i total panik, mitt i en ångestattack med hjärtklappning och hela faderullan och var alldeles uppriven! Det tog mig en bra stund att lugna ner mig själv, och jag kunde inte somna förrän tre timmar senare. Trots trötthet och förkylning (som idag verkar ha utvecklats till en bihåleinflammation... igen) tog jag mig faktiskt ändå iväg till linköping för en heldag med föreläsningar! Hade som tur var glada Stina vid min sida under större delen av dagen, och hon lyckades hålla modet uppe på mig trots att jag var orolig som tusan.
 
När jag kom hem ringde Magnus på Skype, och gud så skönt det var att få prata av sig! Och att få se honom - det var nog det bästa av allt! Dock grinade jag som ett barn under den första halvtimmen, men när han lyckats få mig på bättre humör hade vi sedan en timmes jättemysigt samtal med både skratt och glädjetårar (jag kommer tydligen inte undan dedär tårarna hur jag än går :P )! Det som är jobbigt för min del är att jag verkligen inte kan få tag på honom när jag vill, utan jag måste vänta tills han har tid att ringa. Detta kombinerat med min ångest, som gör att jag får för mig att det har hänt saker hela tiden, gör att jag går som på nålar om dagarna just nu med mobilen i högsta hugg! Nu har vi lagt upp en fin liten plan, så att han ringer på samma tid varje dag - vilket känns superskönt för min del! Jag behöver inte gå och vänta och undra, eller vakta telefonen i rädsla över att jag ska missa hans samtal, utan istället vet jag precis när han kommer att ringa och jag vet att jag kommer att höra ifrån honom! Så nu ska jag nog kunna bli en gladare Linda framöver ;)
 
En liten bild på fina Hero, från gårdagens stallbesök :)
 
Nu blir det tacokväll med mor min :) 

Black as night. Cold as ice

Det här är en fruktansvärd, fruktansvärd dag! Jag önskar at jag kunde ha någon sorts garanti på att det kommer att bli bättre ju längre dagarna går, men då jag känner mig själv alltför väl så vet jag tyvärr bättre än så!
 
Förtvivlan ligger knuten som en klump i magen och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få ur mig den frustrationen och den ledsamheten som just nu tar över min kropp. Jag vill inte dethär! Denhär dagen har jag velat skjuta så långt ifrån mig som jag bara möjligen kunnat, men likförbannat infann den sig ändå! Varför ska jag tvingas sitta hemma och må dåligt såhär länge?! Det känns så jävla orättvist! Jag vet att man inte bokstavligt talat behöver sitta hemma hela dagarna, men jag fungerar tyvärr inte på så vis att jag kan koppla bort sånt som grämer mig bara genom att gå utanför dörren. Det följer med mig i allt jag gör och får mig att gå omkring som ett håglöst skal. Jag vet att det handlar om att ta ansvar för sitt eget mående, men just nu har jag ingen lust! Jag vill bara krypa ihop, gråta och tycka fördjäkla synd om mig själv!
 
Morgonen var så fruktansvärt jobbig. Jag följde med ner till stationen för att vinka av honom, men var tvungen att gå därifrån innan tåget gick för att tårarna bara vällde upp i ögonen på mig och jag skämdes så dant inför de andra. Jag klarade inte ens av att se mina egna svärföräldrar i ögonen och önska dem en trevlig resa, utan gjorde det istället ohyfsat i farten därifrån! 
 
Det är inte bara det att vi ska vara ifrån varandra som gör mig ledsen. Det är utanförskapen. Jag tror just nu att det mest handlar om den. Jag skulle egentligen varit där och dela dethär med honom, men istället sitter jag här; dränkt i plugg och med en jävla statistiktenta hängandes över mig som jag egentligen känner för att strunta fullständigt i just nu. Jag vet inte ens vad jag ska med sk*ten till...
 
Usch, jag orkar inte med mera motgångar just nu...

The sadness I carry so deep in my heart for what could have been at my feet

Idag borde jag faktiskt inte skriva mycket alls, med risk för att det blir ett evigt gnällande från min sida, då jag inte alls har en speciellt bra dag!
 
Jag är hängig, sur och fruktansvärt besviken på hur människor som ska föreställa att stå mig nära beter sig bakom min rygg. Jag vet att jag bara borde släppa det och inse att jag har andra människor runtom mig som faktiskt värdesätter mig som vän och som inte skulle kunna tänka tanken på att bete sig på det viset. Som man vet vart man har i alla lägen. Jag vet att det är de vännerna som jag bör ägna min tid och energi åt, för det är de som ger mig glädje och värme, men jag är ju så fruktansvärt mjäkig. Jag blir fruktansvärt ledsen när jag känner mig illa behandlad av människor, men samtidigt försöker jag gång på gång intala mig själv att det är bra människor i grunden - att det bara blev fel just den gången. Och den gången.. Och den gången också... Någon gång på vägen kanske det är dags att inse att det inte bara är engångshändelser, utan att de personer man trott sig känna visar sig vara några helt andra än vad de först verkat. Eller helt enkelt förändrats... Alternativt inte kan ta att jag har förändrat mina vanor...
 
Jag trodde inte det var möjligt att bli så illa omtyckt och offer för andras skitsnack bara för att man gör något som får en själv att må bra. Att ta hand om sin egen kropp och hälsa kan väl omöjligt skada någon annan? Visst, kanske indirekt genom att skapa osäkerhet hos de som själv inte orkar hålla den aktivitetsnivån som jag gör, men det tycker jag absolut inte ger någon en anledning till att prata illa bakom min rygg. Speciellt inte när man står varandra såpass nära att det inte alls borde vara ett problem att prata MED mig om det. 
 
Jag tränar inte för att jag har en piska i ryggen av någon anledning. Jag ÄR otroligt nöjd med min kropp! Faktiskt känner jag mig finare kroppsmässigt nu än vad jag någonsin gjort tidigare! Men jag tycker att träning är kul, det är mitt största intresse och något jag brinner för! Jag vill ha en stark och frisk kropp som orkar mycket och jag vill ta hand om mig själv för att jag vet att det får man tillbaka i längden! Skillnaden hade varit om jag söp för ofta eller gjorde något som uppenbarligen var skadligt för mig själv - men nu är ju situationen helt tvärtom. Så vad är det jag gör så fel? Om någon har svaret på den frågan skulle jag bli otroligt glad, för detta beteende som jag får riktat mot mig tycker jag är så fruktansvärt elakt och fel!
 
Sen när blev det fel att ta hand om sig själv? 
 
Nu blev det som jag befarat ändå... Gnäll, gnäll, gnäll... Jag behövde visst vädra märker jag!
 

The fight has been lost, I can concede. The apathy born a long time ago has grown to what I can’t defeat

Idag har jag återigen haft en riktig down-dag.
 
Jag vaknade på en skapligt bra sida, började plocka och fixa med tvätt, tvingade upp karln ur sängen och tvättade både sängkläder och kuddar och kände mig lite allmänt duktig som hade gjort så mycket nytta innan lunchtid. Nedslaget kom när jag skulle fortsätta att vara duktig och drog upp rullgardinen i sovrummet (som i annat fall gärna kan stanna nerdragen större delen utav dagen) och på vägen tillbaka slänger en blick i spegeln på sovrumsväggen! Big mistake! I den sneda belysningen från fönstret såg mitt ansikte alldeles förskräckligt ut och jag blev återigen alldeles uppriven! I denna anda fortsatte sedan dagen och jag har varit gråtmild och överkänslig hela tiden!
 
Tog mig trots det iväg till gymmet, med ansiktet överspacklat, och försökte ge mig på att träna lite- det brukar ju göra mig så glad! Dock var grabbarna på retstickehumör och noterade tyvärr inte att jag inte var upplagd för det idag och därför blev det tyvärr ett mer ledsamt än glädjande besök där.
 
Jag är så trött på att gråta över min egen spegelbild! Jag trodde att jag var på väg att må bättre! Jag har fått min medicin, jag är noga med att ta den rätt och jag gör allt för att läka - både på insidan och utsidan! Jag behöver få lite medvind nu, för detta konstanta trampande i en till synes oändlig uppförsbacke börjar trötta ut mig ordentligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre! I mina ögon handlar inte detta om fåfänga, då jag inte har några som helst ambitioner på att vara snygg i andras ögon. Det handlar om att inte få känna sig normal - att ständigt gå runt med känslan av att människor runtom granskar ens ansikte i avsky så fort de tittar på en. Jag har vid ett flertal tillfällen fräst ifrån till både Mange och vänner och bett dem sluta granska mitt äckliga ansikte, för att då förvånat få till svar att de bara tittar på mig när jag pratar. Usch, det känns som om jag håller på att tappa förståndet totalt :(

-- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg --
RSS 2.0