Fy fasiken vilket ruttet träningspass jag precis genomfört! Jag skulle öva chins, men det gick ju bara käpprätt åt skogen. Men vad hade jag väntat mig egentligen, jag har ju aldrig ens tänkt tanken att faktiskt försöka mig på ordentliga såna förut (Mesar alltid med hjälpvikt). Och nu har jag lite över en vecka på mig att orka med ungefär det dubbla mot vad jag presterade idag. Good luck....

Nu är jag en jättedålig förespråkare för träningsglädje, jag vet - och jag får be om ursäkt för det. Men just nu känns det som om min dröm krossas i spillror. Jag vill hoppas, men samtidigt tycker jag ju att jag ska vara lite realistisk också. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan öka i styrka på kort tid och jag tror det är lite för kort tid för mig att genomföra den förändringen. Det jag nu kan hoppas på är antingen att denna orkeslöshet bara är tillfällig då jag inte hunnit få viruset ur kroppen än, eller att jag inte har rätt teknik och då kan nöta på den nu och på så vis ta mig igenom det.

Fan dethär måste gå, det måste!

Jag orkade ju inte mycket annat under passet heller. Både mag- och ryggövningarna jag hade lagt in gick dåligt de med. Vet inte om det var motivationen och lusten som tröt efter mitt misslyckande, eller om det faktiskt var så att kroppen inte var helt okej. Frustrerande är verkligen det rätta ordet för hur det kändes i alla fall...