... faktum är att jag knappt hunnit komma igång med att äta på mig innan jag börjar komma på andra tankar.

 

Så fort jag började släppa på lite mer energirik mat (mestadels i form av kolhydrater) så sa det bara "poff" så känner jag mig i princip som ett fluffigt vandrande moln. Visst, på semestern i Grekland blev det lite väl mycket av det goda, men inte såpass att det gör någon skillnad i längden. Det tog ungefär en vecka innan magrutorna började gömma sig, och nu ser jag dem nästintill bara när jag spänner magen.Inte en jätteboost för självförtroendet. 

 

Sen får man ju se till syftet med det hela. Jag vill ju äta mer för att vara säker på att jag har energi nog till att tillgodogöra mig min träning till 100%. Sen kanske man får trixa lite innan man hittar en bra balans. Dock hade jag ett samtal med en läkare påväg hem från min tränarutbildning i höstas, som sa att den procentuella fördelen som en bulk/deff ger gentemot en regelbundet bra kosthållning är inte är speciellt stor, utan att han snarare tyckte att det lät som en jäkligt jobbig livsstil. Ja, ni. Detta tåls att fundera lite på! Vet inte om jag känner så många tjejer som faktiskt brukar gå in för att bulka och accepterar lite extrafluff under en viss period? Eller som ens förstår dess innebörd? (Nu gör jag ju det förvisso inte alltför strikt, så vi kallar det "bulk" då) Annars är väl säkerligen den allmäna uppfattningen snart att jag börjar lägga på mig ;)