Det är ganska ironiskt ändå...

 

Det sista jag gjorde, bara timmar innan jag åkte av hästen och skadade ryggen, var att lägga upp denna bild på instagram.

 

Det var tanken att det skulle bli mitt utgångsläge, och jag var riktigt taggad på att vässa till mig och få en riktigt bra form till sommaren. Och så gick det åt skogen, och sedan dess har motivationen dalat mer än någonsin. Jag har skitit i att träna och har uppritkigt varit riktigt jävla ledsen för att jag inte alls kunnat träna som jag vill. Istället för att bara gilla läget och ta det lugnt har jag stundtals helt tappat intresset och istället valt att göra annat. Jag fick inse hur fort man tappar det man slitit för, och det gjorde mig ruggigt omotiverat till att fortsätta streta när det var så enkelt att förlora så mycket. 

 

Sista veckan har det dock gått bättre och bättre, och jag har börjat hitta tillbaka till mitt vanliga driv igen! Nu längtar jag efter träning och jag tycker det är roligt att vara där igen. Vandningen kom nog när jag tränade ben i förra veckan, och äntligen lyckades lägga på vikter och faktiskt få känna att jag tränade. Efter det har det mesta flytit på riktigt bra, och idag var första gången jag kunde göra dips och även träna mage utan smärta! Ryggen hindrar mig fortfarande i mycket, men jag har fått tillbaka lite av min jävlaranamma - även om det går lite upp och ner. Jag tar mig ändå dit nu, och jag gör det jag kan - det får räcka gott och väl för nu! 

 

Jag behövde nog få ha lite off-tid. Jag får se der som att det blev lite semester och tid att hinna ikapp med annat runtikring. Nu är jag dock ganska bestämd - nu ska jag komma tillbaka och hitta glädjen i det jag egentligen älskar mest att göra!