Igår blev det som utlovat marklyftarpass, vilket jag nog aldrig tagit mig igenom förr utan att halvt grina.

 

Detta dels för att jag är otroligt kass på vanliga marklyft och därmed tycker att det är en själaplåga, men också för att jag blir frustrerad över att känna mig klen när inte tekniken sitter. Denna gång kom dock vändningen, dock med lite gnäll - men garanterat tårfritt! Jag lyckades komma upp i nya vikter och började nog nästan under passets gång tycka att det var lite roligt, då jag nog börjar känna att det fungerar lite. Det har jag till 100% mitt sällskap att tacka för. Utan honom hade jag kört på det säkra och lyft sumomark istället. Fan vad bra det är att träna med rätt sällskap!