Tack och hej!
För 6 veckor sedan vändes livet lite upp och ner för fröken Björkström.
En vanlig dag på stan med vännerna slutade med att jag rasade ihop på marken och hamnade på mitt eget jobb. Efter det väntade 2 veckor inlagd på sjukhuset fram och tillbaka med utredning av den konstanta yrseln och utmattningen som följde (hade även en fint timad blödning från en cysta i buken men den har inte med saken att göra). Jag trodde verkligen att jag var döende och helt övertygad om att de missat någon allvarlig sjukdom trots att prover och undersökningar såg bra ut. Med det kom panikångestattacker och jag trodde jag höll på att tappa greppet totalt. Det tog mig ganska lång tid att inse att jag sprungit rakt in i väggen med huvudet före och därmed var sjuk av stress och all press jag konstant sätter på mig själv. Jag trodde aldrig att något sådant skulle hända mig. Det fanns inte ens på världskartan. Jag hade hur många varningstecken som helst framför näsan på mig, men valde att blunda och köra på.
Det har nästan varit ett heltidsjobb att vara sjuk, med besök hos läkare, terapeuter, sjukgymnast och kiropraktor, och det har varit en emotionell bergochdalbana. Men från att vara sängliggande så har jag med hjälp av mina nära tagit mig upp på benen och börjar se ljust på framtiden igen.
Nu får jag sakta men säkert lära mig att bara vara Linda. Jag behöver inte definiera mig med varken mina fritidssysslor eller mitt jobb. Jag kan bara vara den jag är och göra det jag känner för. Och framförallt så börjar jag lära mig att det är okej att bara göra ingenting för den delen med! Jobba ska jag försöka mig på i veckan som kommer, och det ser jag verkligen fram emot. Jag saknar mina arbetskamrater och den glädje och meningsfullhet jobbet ger!
Det jag skulle komma till var att jag avslutat alla samarbeten med kosttillskottsföretag och härmed även meddelar att denna blogg kommer att avslutas helt. Jag har fått inse att jag satte alldeles för stor press på mig själv med träningen och att vara "träningsLinda". Det blev ett måste och något jag kände mig avskalad utan. Nu har jag knappt kunnat träna pådessa veckor, och det har varit riktigt tungt psykiskt stundtals. Kommer fortsätta träna för att må bra, men absolut inte för att upprätthålla någon form av standrad för mig själv eller andra. Det kommer ta tid att vänja om sig och att inte sätta prestationspress på sig själv på gymmet, men det får ske med små steg. Att stänga bloggen är ett litet steg på vägen för att göra träningen och livet mer kravlöst.
Till sist måste jag tacka för allt fint stöd och all peppning jag fått från er läsare under årens gång! Ni är underbara!
♥
Nu ska jag bara vara Linda!
Kommentarer
Trackback
