Frustration

Nu är jag  i alla fall tillbaka och kan träna igen efter en helvetisk vecka med kräksjuka, där jag nog tappade mycket utav de reultat jag jobbar så hårt för att bygga upp under de senaste månaderna.
 
Fick inte i mig mat på 4-5 dagar, och vi vet ju vad det är kroppen väljer att äta av då - musklerna. Känner mig numera tunn, slapp i kroppen och som att jag kastats tillbaka dit jag från början startade. Mycket frustrerande för en tjej som vill så himla mycket med sin träning.
 
Jag har inte alls haft en rolig start på detta år. Först ut var ett sargat knä, efter det kom influensan och minde än en månad senare även detta, som nog blev dödsstöten för min tränings del. Nu kan jag väl få vara skonad från åkommor ett tag framöver? Jag mår ju så himla bra när jag får göra det jag älskar, och blir så himla ledsen när jag tvingas ligga hemma. Nu har jag en tuff period framför mig, både psykiskt och fysiskt, när det gäller att komma tillbaka dit jag innan alla motgångar var. Jag är envis som en jäkla åsna, och vill jag något tillräckligt mycket brukar jag inte låta någonting komma i min väg, men just nu har dendär brinnande glöden i mig falnat för en stund och jag har fastnat i att vara ledsen, frustrerad och tycka att det har förstört allt jag jobbat så hårt för.
 
Jag är en prestationsmänniska ända in i ryggmärgen, och att nu efter detta komma till gymmet och känna sig svag och orkeslös gör mig så förbannad. Ryggpasset jag inledde med i torsdags kändes väl ändå acceptabelt med tanke på att det var först ut, men när jag igår skulle ge mig på att träna benen satt gråten i halsen på mig under halva passet. Efter knäbråk och sjukor har jag tappat nästan allt. Mina ben har inte mycket till muskler kvar och vikterna har halverats på bara 2 månader. Till råga på allt kändes inte knät helt hundra och jag var stressad pga tidsbrist. Inget motiverande pass alls.
 
Jag tänker då bannemig inte ge upp! Jag ska jobba så hårt jag kan för att använda denna frustration inom mig som motivation! Jag har aldrig varit en sån som ger upp bara för att jag stöter på motgångar, och det tänker jag inte låta mig själv göra denna gång heller! Jag har ett tydligt mål med min träning, och känner mig trots deppigheten ändå innerst inne fast besluten om att ta mig tillbaka. Det får kosta lite blod, svett och tårar - men jag tänker inte låta mig själv slås ner av detta!
Så... För att istället vända irritation till motivation ska jag glädjas över det lilla: Jag gjorde faktiskt mina första viktade squats sedan jag fick ont i knät igår - utan problem! Det är något värt att hålla fast vid!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0